Etikett: lärande

Att göra skillnad

Denna text har tidigare varit publicerad på UR Lärlabbet 160531 efter att #Lärlabbet kring Elevhälsa – Skolan som skyddsfaktor sändes 160529.

Att göra skillnad kan vara skiljelinjen mellan liv eller död. Kanske inte just idag men i morgon.

Vad betyder skolan som skyddsfaktor för dig? Ta en stund och fundera lite över det och på vilket sätt du kan bidra till att skolan blir en skyddfaktor för utsatta elever. I skolan möter vi elever som lever i ekonomisk utsatthet, har föräldrar eller syskon som befinner sig i psykisk ohälsa eller lever med ett missbruk i familjen. Vi möter elever som från den ena veckan till den andra inte vet var de kommer att bo. Vi möter elever som har mist en eller båda föräldrarna. Vad kan vi då göra i skolan?

När jag träffar en ny klass så är relationsskapandet en av de viktigaste sakerna jag har att göra. Ett sätt att göra det är att jag har bestämt mig för att efter ett par dagar ska jag kunna alla elevers namn. För mig är det viktigt att jag skapar en tillitsfull relation med mina elever. Det är en av de viktigaste saker jag har att göra när jag träffar en ny klass. Ett sätt att göra detta är att jag lär mig elevernas namn inom ett par dagar. När jag har skapat en god professionell relation till mina elever så har jag stora möjligheter att kunna arbeta med kunskapsutveckling hos eleverna. Jag får även möjligheter att kunna se om en elev förändrar sitt beteende, som kan vara en viktig signal att något inte står rätt till.

IMG_5424De elever som befinner sig i någon slags utsatthet behöver trygghet och tydlighet. I mitt dagliga arbete så arbetar jag med att varje dag och varje lektion ska ha någon form av igenkännande. Eleverna ska veta hur dagen ser ut. Att vi börjar dagen på samma sätt varje dag. Att varje lektion börjar på samma sätt. Att vi slutar dagen på samma sätt. Tydlighet och rutiner. Eleverna ska veta vad som händer. Blir det förändringar behöver jag förbereda eleverna inför förändringen. Denna tydlighet, förutsägbarhet innebär att elever som befinner sig i någon form av utsatthet känner igen sig. De blir trygga av att veta vad som händer. För vissa elever blir denna trygghet livsavgörande. De kanske inte vet om de får mat när de kommer hem. De kanske inte vet var de ska sova när de kommer hem. De kanske inte vet om mamma är som ”vanligt” eller om hon är påtänd.

IMG_5673Mitt arbete handlar till stor del att varje dag, varje lektion sätta gränser, mer eller mindre. När elever inte får gränser hemifrån måste vi i skolan vara tydliga och stabila vuxna. Jag måste vara hockeyrinken som står kvar där och tar emot smällarna. Jag är där och tar emot ord och slag. Jag är där och står fast vid det jag sagt. Jag är fyrkantig och viker inte en tum.

”Jag önskar att du var min pappa.”

Elev 8 år

Den 29 maj sändes ett program på Kunskapskanalen kring ”Elevhälsa – Skolan som skyddsfaktor” där jag hade förmånen att vara med. Vi hade intressanta och givande samtal om skolans roll för elever som befinner sig i utsatthet. Något som återkom hela tiden var just relationer. Hur viktigt det är för en lärare att skapa goda relationer till sina elever. Det är viktigt för oss lärare att förstå vilken roll vi har för dessa elever. För någon eller några elever i våra klasser får vi en betydelsefull roll. När en elev önskar att jag vore hens pappa så finns det många bottnar i det när en elev säger att den önskar att jag var elevens pappa. Visst känns det uppmuntrande att eleven tycker om mig men det känns även tragiskt. Föräldrarna ska ju alltid komma i första rummet. Det påvisar, tycker jag, lärarens betydelse för vissa elever.

En viktig sak att påpeka tycker jag är att när jag märker att en elev att något inte är som det ska så behöver jag agera. Det kan vara att prata med de som jag arbetar nära; har de sett samma sak som mig? Har jag en oro för elevens välbefinnande ska jag göra en orosanmälan till socialtjänsten. Det är viktigt att när vi får en sådan oro att vi gör det. Låt inte din oro stanna hos dig själv utan ta hjälp av kollegor, kurator eller rektor.

Att göra skillnad kan vara skiljelinjen mellan liv eller död. Kanske inte just idag men i morgon. Vems hopp är du?

Eftersnack på Lärlabbet

Läs även bloggtexter från de andra i programmet:
Lina Delvert – Bemötande och inkludering
Anne Harju – Knapp ekonomiskt i välmående områden
Erik Rova – Barn som upplevt trauma


Lär känna dina elever och du kommer att lyckas

Inlägget publicerades första gången på skolbloggen
www.skola365.com den 1 februari 2016
där en ny lärare publicerar en text varje dag.

Relationer med eleverna är det viktigaste som finns för att kunna skapa förtroende. Att arbeta som lärare innebär att du behöver skapa en relation till varje enskild elev. Du behöver lära dig namnet på varje enskild elev. Att kunna elevens namn är att visa respekt för individen. Genom detta så skapar du även en relation till eleven. Du har alltid en professionell relation till eleven i alla sammanhang. Oavsett vad som än händer är Din relation till eleven alltid på en professionell nivå.

När jag träffar en elevgrupp för första gången ser jag till att lära mig namnen på eleverna inom två dagar. Egentligen är målet att kunna deras namn efter första dagen men två dagar är rimligt. En del säger att de ”inte kan lära sig namn”. Struntprat säger jag. Det handlar om Din inställning till att skapa relationer till eleverna. Jag vet att en del har svårare än andra att lära sig namnen men det är ett måste. Du ska lära dig namnen på eleverna. Punkt. Varför? Respekt och relationsskapande. Samt så ska du ju faktiskt bedöma elevernas kunskaper eller till och med sätta ett betyg. Rättssäkert.

IMG_3363

Vi har elevens framtid i våra händer.

Ett led för mig när jag lär mig elevernas namn är att första lektionen jag träffar dem så handhälsar jag på varje enskild elev. Jag nämner eleven vid namn. Varje dag. Varje vecka. Det är ett sätt att kunna se och möta varje elev. Minst en gång varje dag. Det har funnits tillfällen när jag har funderat över om jag såg eller ens pratade med Lisa under dagen. När detta inträffar så skäms jag. Mycket.

Du kommer att behöva skapa dig ett relationskapital med dina elever. Det finns tillfällen då du behöver tillrättavisa dina elever och då måste du ha ett positivt relationskapital. Det pratas mycket om att eleverna har en dålig uppfostran hemifrån. Jag själv har sagt så om elever. Att föräldrarna inte har uppfostrat sina barn. När jag läste Jessica Jensens inlägg på sin blogg Vilse i klassen så började jag fundera några varv till. Hur ska föräldrarna kunna uppfostra sina barn i skolmiljön. Självklart gör de allt de kan för att deras barn ska få en god uppfostran. Det är här det skär sig ibland mellan skolan och föräldrarna. ”Men så här är de ju inte hemma. Det här känner vi inte igen.”

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende. (Jessica Jensen, 160102)

När eleverna kommer till skolan får de en annan roll än vad de har hemma. De hamnar tillsammans med 19 andra elever och förväntas kunna hantera den situationen. Om man som elev då blir tillrättavisad inför sina kamrater så har de så mycket mer att förlora. Att tappa ansiktet inför sina kamrater är inget roligt. För någon. Det är viktigt att du som lärare tänker till på hur du gör när du ska tillrättavisa en elev. Det är inte alltid lätt. Speciellt inte med tuffa elevgrupper och när du själv är sliten.

 Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek. (Eva-Lotta Hultén, DN, 151219)

När jag har skapat relationer till mina elever kan jag och mina elever nå långt tillsammans. Det handlar om att kunna känna av elevernas dagsform. Jag hade bekymmer med Pelle vissa dagar och när det väl kom till kritan visade det sig att när han var helt upp och ner så hade det varit bråk hemma. Jag och Pelle kom överens om att när han kom på morgonen och hälsade på mig när vi gick in i klassrummet så kunde han säga ”det var ingen bra morgon” och då visste vi båda hur vi skulle göra. När vi väl kom igång och arbetade så kunde Pelle gå ut i korridoren och sätta sig och arbeta. Eller så väntade han där ute tills han kände att han kunde komma in i klassrummet. Efter vår överenskommelse gick det mycket bättre. Det handlar om relationen med eleven.

Det är mitt ansvar som lärare att skapa relationen till eleven.

 

 


Är skolan till för eleverna, för lärarna, för föräldrarna eller för politikerna?

Svensk skola står inför många utmaningar de närmsta decennierna. Men vilka är utmaningarna? Här upplever jag att det tvistas en hel del om vilka utmaningarna är. Det diskuteras läxors berättigande, skolsystemets utformning, betyghetsen, lärares förmåga att bedöma eller föräldrars rätt eller icke-rätt att tycka om skolan.

Vi behöver ha en diskussion om hur skolsystemet är utformat. Vi behöver se över hur vi lär och hur vi får med oss alla elever. Skolan är inte en skola för var och en idag. Vi låser ute elever som aldrig får chansen att visa vad de kan. Jag ser själv hur vissa elever i vissa klasser inte får den hjälp eller den utmaning som de så väl behöver för att nå målen. Skolan är skapad för att klara ”den stora massan” men inte de med särbegåvning eller de som befinner sig i behov av särskilt stöd. Hur ska vi arbeta? Vad behöver vi göra för att skapa goda förutsättningar för ett lärande för alla?

Jag tycker att det är viktigt att vi bygger en bra grund från början. Det är viktigt att resurser sätts in tidigt. Vi som arbetar med de yngsta eleverna ser många gånger vilka elever som behöver stöd och även vilka som behöver utmaningar men vi får ofta inte möjligheterna att ge dem det. Under de år jag har arbetat i skolan så har vi begärt resurser(elevassistenter, speciallärare, lärare mm) till elever som befinner sig i riskzonen att inte uppnå målen. Oftast har det varit skrik för döva öron tills eleverna börjat på mellanstadiet – då har man tillsatt extra resurser. Se till att sätta till rätt resurser tidigt. Det kommer att löna sig.

Jag tror även att elever på lågstadiet behöver lugna och trygga vuxna runtomkring sig. De ska ha få vuxna som finns där för dem. Det är viktigt att vi i skolan bygger upp en trygghet för eleverna under de första åren. Vi kan inte ha en lärare i varje ämne…förlåt…jag tror på lärarlegitimationen. Den är bra men vi måste även se till elevernas bästa. Att arbeta med ett högstadieschema på lågstadiet fungerar inte…i alla fall inte i alla klasser. Trygghet och kontinuitet bör vrå vägledande när schemat läggs för de yngsta eleverna. I varje beslut vi tar i skolan behöver vi beakta Barnkonventionens principer:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
Alla barn har rätt till liv och utveckling.
Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.
(UNICEF – Barnkonventi0nen)

Framförallt behöver vi fundera över den andra punkten. Barnet bästa ska alltid beaktas vid alla beslut som rör barn. Jag skäms. Jag ser inte att vi på min skola att vi alltid har följt den principen. Vi behöver bli duktigare på att faktiskt följa dessa principer i skolan. I de flesta fall tas besluten utifrån ekonomin(Kommunallagen). Ibland fattas beslut gällande undervisningen(Skollagen). Ibland tas besluten utifrån vad som är bäst för personalen(AML, fackliga överenskommelser mm). Men hur många beslut fattas i enlighet med Barnet bästa ska alltid beaktas vid alla beslut som rör barn? Hur många politiker och rektorer fattar beslut i enlighet med denna princip?

För vem är skolan till för? Är skolan till för politikerna, rektorerna och lärarna? Varför har vi en skola? Vi har haft en lagstadgad skola sedan 1842. Men behovet av utbildning kom mycket tidigare än så. År 1737 beslutades att alla barn borde kunna läsa innan de fyllde tio år (Wikipedia). Men vi hittar fler exempel på skola tidigare än så. Under lång tid har frågan kring varför skola ställts. Det är ingen ny fråga. För att landet skulle kunna utvecklas behövdes skolan. Det är likadant idag men som jag ser det är det i ett vidare perspektiv. Vi är inte längre isolerade i vårt eget land utan vi samspelar med medspelare över hela världen.

På sociala medier förekommer många diskussioner kring skolan, lärande och lärare. Det ställs frågor kring varför vi har en skola och det kritiseras att det ställs sådana frågor. Det finns många tyckare runt skolfrågor som anser sig ha helt rätt i sitt tyckande. Och det kan de ha. Utifrån sitt eget perspektiv.

Under de senaste dagarna har åsikterna på Twitter och Facebook flödat kring ett debattinlägg som Jessica Schedvin, lärarstudent och chefredaktör för Makthavare.se, har skrivit. Inlägget, Tio myter om skolan,  blev väldigt omdiskuterat på Facebook och på Twitter. Inlägget har sågats i sin helhet men även hyllats. Vi behöver vrida och vända på det som sägs som skolan. Jag kan inte alltid hålla med om allt som sägs. Vissa saker blir till sanningar. Sägs det tillräckligt ofta så tror vi att det är sant. Vi behöver människor som Jessica som törs vrida på perspektiven. Att se på saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag skulle vilja att fler lärare skulle berätta om sin vardag. Vi behöver det. I debatten. I samtalet om skolan.

Isak Skogstad, ordförande för LR Studerandeförening, svarade Jessica Schedvin med att använda sig av statistik för att motbevisa Jessica Schedvins tio punkter. Även Isak Skogstad är lärarstudent och även han har fått en framträdande roll på Twitter i skoldiskussionerna. Det är viktigt att våra lärarstudenter får tycka till om skolan. Jag vet själv att jag kan tänka att ”jo, men vänta ni till nu kommer ut i verkligheten”. Men varför tänker jag så? Känner jag mig hotad av deras åsikter? De utmanar mina tankar. Ja, de har inte erfarenhet av att arbeta i skolan men de har en bild av vad de vill att skolan ska vara. Precis som jag hade när jag läste till lärare. Precis vad jag har nu när jag arbetar som lärare. Jag har fått höra att jag är naiv ibland i mitt sätt att se på skolan. Men jag vill se en skola som är något mer än den bild som media sprider om skolan. Tillsammans kan vi skapa en bättre bild av skolan. Men vi behöver inte tycka lika. Men vi behöver respektera varandras åsikter. Lyssna!

Under början av året deltog jag rätt aktivt i diskussioner och tankar på twitter men under det senaste halvåret har mitt deltagande på twitter sjunkit. Det har sina olika orsaker till varför. Jag tycker att Susanne Granat Ahlstrand formulerade det bra på i sin text Twitter, tonen och året som går ur tiden.

På Twitter bland flera medier hörs ibland att vi inte ska omge oss med likasinnade då dynamik och utvecklande diskussioner uteblir, men på Twitter bland andra medier blir det ett jäkla hallå om någon problematiserar ett påstående och genast vill de med olika-tänkande-önskemål för andra trycka in den oliktänkande i sin egen rätt tänkande fålla. Det är jätteintressant. Som fenomen betraktat.
(Styrbords tankar 151230)

Jag tror att en av svensk skolas största utmaningar är att få lärare att ro åt samma håll. Inte jämt. Men kanske lite oftare. Att våga öppna upp för nya tankar. Att inte alltid såga allt längs fotknölarna. Att våga säga ”Aha! Du tänker så! Intressant”. Vi behöver en diskussion kring skolan och kring lärande. Vi behöver vara öppna för forskningen och den beprövade erfarenheten. Lyft blicken . Våga provtänka. Våga lyfta in andra perspektiv på lärande och kunskap. Vad är det viktigaste våra elever behöver för framtiden?

lucka 23 lärarförbundet

”Jag tror man kan åstadkomma mer som lärare än i riksdagen” – Jason Diakité, 2015 från Lärarförbundets julkalender 2015

Gott Nytt År!


Stäng för sjutton av din mobil – eller ska vi fokusera på lärandet?

Nu har statsministern gett sig in i debatten om mobiltelefonens vara eller inte vara i skolan. Naturligtvis faller oppositionen in i skaran som hyllar ett mobilförbud i skolan. Kinberg-Batra och Björklund är nog mycket nöjda nu när även statsministern tycker att man inte ska få använda sig av mobiltelefonen i skolan.

Okej då. Vi kör på det då. Vi inför ett totalt mobiltelefonförbud i skolan. Det var ju bättre förr när de inte fanns i skolan.

Men då ska vi väl också införa iPad-förbud då. De stör ju också undervisningen. Eleverna fokuserar ju inte på lärandet. Det var ju som sagt bättre förr…

Men just det…då måste vi ju ta med alla datorer också…de stör ju också undervisningen. Eleverna tappar ju all fokus på lärandet om de använder sig av datorer. Vi får stänga av trådlöst internet och installera störsändare på skolorna också så att inga elever får möjligheter att kunna koppla upp sig mot internet. Jo, just det…det var ju bättre förr när vi använde oss av uppslagsverk som det dammade om.

Royal Typewriter, Söderlångvik museum.jpg
"Royal Typewriter, Söderlångvik museum" av Johan Fredriksson. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Vi får gå tillbaka till datorsalar med datorer som bara kan användas som skrivmaskiner. Äh, varför inte leta reda på en riktig skrivmaskin i stället. Då sparar vi ju en hel del el. Det var ju bättre förr…

Sedan kommer det stora lugnet att hägra på skolorna. Där lärarna är de enda allvetande profeterna som matar eleverna med all kunskap. Vi kan ju också återinföra agan i skolan. När vi ändå är igång så får vi börja med att sjunga morgonpsalmen och be en bordsbön när vi ska äta lunch…

Det var ju bättre för säger ju alla om skolan…i alla fall när du gick i skolan…

Nähä… du håller inte med?

OK. Då hänger jag inte riktigt med. Du anser att vi ska ta bort mobiltelefonerna i skolan men behålla iPads och bärbara datorer? Eller? Vad är skillnaden? Jasså? Telefonerna kan ju inte användas till lärande. Det kan ju bara iPads och datorer…

Ungarna spelar ju bara spel eller instagrammar hela lektionerna…eller?

Jag anser att vi behöver lyfta frågan till ett högre plan än att diskutera mobilen som ett ordningsproblem i skolan. Visst, mobiltelefonerna kan vara ett problem i skolan det håller jag med om men det går att hantera. Hur gör du själv? Hur använder du din mobiltelefon? Mobiltelefonen idag är ett verktyg som många andra. Jag själv använder den för att skriva ner anteckningar för sådant jag behöver komma ihåg. Jag tar fotografier av lappar som ska sparas. Jag använder den för att söka information när jag är i klassrummet och undervisar mina elever. Jag kan inte och vet inte allt(även om jag försöker få mina elever att tro att det är så). Mobiltelefonen är ett bra verktyg till att snabbt och enkelt kunna ta fram information (som jag granskar källkritiskt) för att använda den i min undervisning.

Elever i den svenska skolan köper inte allt vad läraren säger utan använder sina telefoner för att kontrollera ifall det läraren säger är sant. I detta kan vi få upp intressanta diskussioner kring källkritik. Ska jag tro på allt som står på internet?

För mig som lärare är det mitt uppdrag att se till att lära eleverna att se på mobiltelefonen, iPaden eller datorn som ett arbetsverktyg. Under några veckor i åk 1 fick en av mina elever med en språkstörning låna en iPad av vårt Skoldataket. Eleven fick bland annat träna på bokstäver och dess ljud. Några av mina andra elever blev avundssjuka på den här eleven då hen, enligt dem, ”spelade” på iPaden. När jag förklarade att hen arbetade med iPaden och inte spelade så förstod eleverna.

Vi måste se de digitala verktygen som just verktyg i lärandet precis som vi använder oss av papper och penna. Vi befinner oss redan i ett digitalt samhälle och vi behöver anpassa oss efter det och vara med i utvecklingen av det digitala samhället.

Jag vill jobba i, och för, en skola som inte bara gör den uppväxande generationen till kopior av oss. Jag vill jobba i, och för, en skola som ger den uppväxande generationen kunskaper, förmågor och självtillit så att de kan skapa sin, och samhällets framtid.
Så att de tar kloka, underbyggda beslut som är bra inte bara för dem själva utan för världen. (Ur ”Men snälla Stefan” av Ingela Netz 150607)

Det vi arbetar med i skolan är att utbilda våra framtida medborgare. Jag är helt enig med Ingela Netz när hon skriver om att vi behöver en skola som ger eleverna kunskaper, förmågor och självtillit.Vi behöver människor som aktivt kan skapa sin egen framtid.

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. [min fetstil] Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011)

Hur tänker du kring det som står här ovan om att ”elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”? Hur ska eleverna kunna inhämta kunskaper om de inte får använda sig av digitala verktyg? Ska de enbart vara hänvisade till gammal kunskap? Micke Gunnarsson beskriver i sitt inlägg ”En skola i kramp?” hur elever i åk 5 läst om fiskerinäringen på västkusten och där en förälder ifrågasatte det som stod i boken. Det visade sig att boken var från 1982… Att hålla sig uppdaterad med ny fakta i en värld som är i ständig förändring är inte lätt. Att varje år köpa in ny litteratur till skolorna fungerar inte heller. Vi behöver använda oss av den digitala värld som redan finns idag och det viktiga är att LÄRA oss HUR man använder sig av den.

En som verkligen tydliggör vad det är vi egentligen måste prata om är Gunilla Ordell som skriver i sin blogg om ”Mobil eller inte mobil, det är digitaliseringen vi måste prata om”.

Vi vet att  den tekniska utvecklingen går fort, fortare än vi hänger med. Eleverna måste förberedas för en ny värld som vi inte vet hur den ser ut. Våra pedagogiska metoder måste följa utvecklingen i samhället. (Gunilla Ordell 150607)

Hur gör vi nu då? Hur förbereder vi eleverna inför detta? Hur utvecklar vi lärare och rektorer våra pedagogiska metoder för att följa utvecklingen? Det finns inga enkla lösningar på detta. En lösning är att vi delar med oss mer av våra egna kunskaper och ser till att området blir beforskat.

Jag tror att vi inte kommer att komma ifrån mobiltelefoner i skolan. Jag tror att vi måste lära oss själva och eleverna hur vi använder dem på bästa sätt i undervisningen. Vi behöver börja tidigt med att lära eleverna hur vi använder oss av digitala verktyg. Vi behöver få all personal inom skolan att förstå att digitala verktyg är här för att stanna. Vi kan inte längre gömma oss bakom ”Jag kan inte. Jag är för gammal.”

Digitaliseringen av skolan startade för länge sedan. Nu gäller det att vi kommer ifatt och hänger med.

 


Jag kommer att åka till Gotland för att delta på Almedalsveckan. Är du där får du gärna följa med på en Walk n’Talk måndag – torsdag, eller en workshop fredag förmiddag i Fenomenalen. Vi bygger visioner om framtiden, skapar scenarier utifrån frågeställningen ”Är skolan svaret på frågan”. För vet vi ens vad frågan är?

Från #Skolvårens arrangemang på Facebook!
Följ med oss på vår Walk n´Talk och samtala om lärande idag och i framtiden. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret?

Vi träffas utanför Fenomenalen och styr kosan längs havet mot Kärleksporten. En inspirerande vy där samtalet tar fart och utvecklar.

Måndag 29/6 – torsdag 2/7 arrangerar vi Walk n´Talks på olika tider och på fredagen håller vi en längre workshop på Fenomenalen. Besök även de andra eventen:

http://korta.nu/afkAlmedalen1

http://korta.nu/afkAlmedalen2

http://korta.nu/afkAlmedalen3

http://korta.nu/afkAlmedalen4

http://korta.nu/afkAlmedalen5

Vi ses där!


En skola för alla eller är skolan verkligen till för alla?

IMG_0839 Har vi en skola som är till för alla eller är det så att eleverna ska stöpas in i samma gjutform? Till vilket slags samhälle är det vi ska fostra våra elever i? Vilka kunskaper är det som de kommer att behöva? Tar vi hänsyn till alla elevers olika förutsättningar? När jag gick i skolan så var klasserna homogena. I min skola så var det barn från landet och barn från samhället som gick i skolan. Vi hade lärare som hade arbetat där under lång tid och vi hade sju gifta par bland lärarna. Min syster som är nio år äldre än jag hade samma magister som jag själv hade på mellanstadiet. Min pappa hade min magisters pappa som lärare… I samhället där jag gick i skolan så fanns det två stora tillverkningsindustrier där många föräldrar arbetade. De flesta som föddes i samhället blev kvar i samhället efter grundskolan och gymnasiet. Till detta samhälle så behövdes inte samma kunskaper som vi behöver idag. Idag är vi mer rörliga än någonsin. Vi har möjligheterna att kunna studera över hela världen om vi så vill. Så vilka kunskaper behövs nu?

IMG_3529En skola för alla?

Var den skolan jag gick i en skola för alla? Fick alla samma möjligheter att nå målen? Jag ser det ur mitt elevperspektiv och då tror jag att alla fick samma möjligheter. Men jag är inte helt säker. Alla vi i klassen hade inte samma bakgrund. För min egen del arbetade mina föräldrar och de var gifta. Några klasskompisar hade föräldrar som var skilda. Några klasskompisar tror jag levde i ekonomisk utsatthet. Någon hade många syskon. Någon var enda barnet. Jag vet att det fanns klasskompisar som hade det tufft i skolan och att de fick ju viss hjälp. Nu har jag inte så bra koll på var alla finns i dag men några har flyttat ut i världen och några av dem bor kvar i samma samhälle där de bott hela livet.

En skola någonstans i Sverige

Låt mig berätta om en skola någonstans i Sverige. Den kanske finns eller så finns den inte. I den här skolan går det många elever som har sitt ursprung i andra länder. I den här skolan går det elever som har föräldrar som har en hög akademisk utbildning. I den här skolan går det elever vars föräldrar inte har gått i skolan. Många elever lever i ekonomisk utsatthet. Vissa elever är hemlösa. De får flytta runt bland olika andra- och tredjehandskontrakt. Två veckor här. Tre månader där. En vecka på gatan. På den här skolan finns det elever vars föräldrar inte bor här utan de får bo hos släktingar. Vissa elever bor med sin familj i små lägenheter och där de inte får ro att studera. Några elever lever under utvisningshot trots att de är födda i landet och aldrig bott där föräldrarna kommer från. Blir denna skola någonsin en skola för alla?

IMG_0902Lärarna på den här skolan arbetar hårt med att skapa studiero på lektionerna. Många elever vet inte varför de går i skolan. Lärarna får arbeta mycket med att motivera eleverna till att vilja lära sig. Många elever är luststyrda och har de inte lust att räkna eller att lyssna på en genomgång i grammatik så lämnar de klassrummet eller så börjar de störa de andra i klassen. Att arbeta på den här skolan innebär att lärarna måste vara på tå och använda sig av flera olika verktyg för att bibehålla motivationen och för att behålla studieron. Nu kanske du undrar över varför lärarna är kvar på den här skolan? Du kanske även undrar varför eleverna är kvar på skolan? Skolan och dess lärare arbetar stenhårt med att ha höga förväntningar på eleverna så att de ska nå så långt de kan. Lärarna trivs med att arbeta på skolan och vill verkligen se till att det blir en skola för alla. Eleverna är kvar för att lärarna tror på dem. Att de kan nå sin fulla potential.

För att skolan ska kunna bli en skola för alla så behöver lärarna få arbetsro. Lärarna behöver få göra det de ska göra; undervisa. Lärarna behöver få möjligheter att lära sig att använda IKT som en naturlig del av undervisningen. Lärarna måste få möjligheter att kunna ge det stöd som eleverna behöver. Skolan behöver även rekrytera lärare som vill arbeta med dessa utmaningar.

IMG_1009Varför skola?

En fråga som jag ständigt kommer tillbaka till i mina texter och i mina funderingar är ”Varför skola?”. Många elever och föräldrar behöver fundera över varför behövs skolan? Varför går JAG i skolan? Hur kan vi tillsammans skapa goda förutsättningar för att nå goda resultat? Vilken hjälp behöver de föräldrar som har det tufft i sitt föräldraskap? Vilken hjälp behöver eleverna i sitt kunskapsskapande? Vilken hjälp behöver jag som lärare för att ge eleverna maximala förutsättningar för att kunna lära eleverna att lära? Vad är det som behövs för framtiden? Jag tror att vi behöver lära eleverna att skapa sin egen framtid. Att själva kunna skapa sina kunskaper. Att se till att de blir källkritiska och att de inte köper en sanning rakt av utan att de även kan se bakom sanningen. Jag vet att jag själv ibland går på saker som står på Facebook och delar vidare men jag har blivit mer kritisk till vem är det som står bakom budskapet.

Varför skola? Varför arbetar jag i skolan? Vad är det som triggar mig att fortsätta arbeta med undervisning? Jag tror på människans inneboende förmåga att kunna skapa sin egen framtid. Vissa människor skapar sin egen framtid utan hjälp av någon medan vissa behöver viss stöttning i att skapa sin egen framtid. Att få se glädjen i en elevs ögon när eleven klarar något den inte har klarat tidigare är fantastiskt. Att få se eleven växa av att lära sig.

Ett minne jag har var när jag arbetade som matematiklärare på mellanstadiet på en skola. Under en period så tränade vi hårt på multiplikationstabellerna. Varje vecka hade vi ett multiplikationstest med 92 uppgifter. Eleverna fick 10 minuter på sig för att klara testet. När 10 minuter hade gått fick eleven bara 30 rätt. Eleven klarade heller inte att lösa alla uppgifter. En dag när vi gick till lunchen sade eleven till mig att jag skulle säga några multiplikationstal. Jag lät eleven svara på några och eleven satte vartenda tal blixtsnabbt. Jag sade till eleven att du kommer att ha minst 70 rätt på testet om det går så här bra. Ack så fel jag hade… eleven fick 87 rätt på 7 minuter! I samtal med eleven så framkom det att eleven hade bestämt sig för att hen skulle lära sig alla tabeller! Genom att bestämma sig för att vilja lära sig så kunde eleven lära sig. Jag är övertygad om att alla elever kan lära sig bara de bestämmer sig för det. Vissa elever kommer att klara det galant och utan hjälp men ett antal elever kommer att behöva kämpa stenhårt men de kommer att klara det!

lyssnandeSka vi testa alla på samma sätt?

För närvarande genomför jag nationella prov i svenska i årskurs 3. Det är intressant att se hur proven är sammansatta. Alla elever i hela landet gör samma prov. Men blir svaren rättvisande när vi har elever som aldrig har mött vissa av orden? Vissa svarsalternativ är snarlika och blir svårt för många elever att svara på. Det har ingen betydelse om det är elever som är födda i Sverige av svenska elever eller om det är elever som har föräldrar som är födda utomlands. Blir det då en skola för alla? Alla ska ju bedömas utifrån samma mall.

Vilken slags skola är det vi vill ha? Är det en skola där alla ska stöpas i samma form eller är det en skola där vi vill utveckla individer till att nå sin fulla potential? Ska vi då fortsätta på samma sätt som vi gjort de senaste 30 åren? Eller behöver vi skaka om skolan och skapa något nytt? Ska vi testa alla på samma sätt? Blir PISA-undersökningen rättvisande för vårt sätt att undervisa?

Hur tänker du?


Nej, jag kan inte ta hand om eleven. Jag är ju inte utbildad för det!

Jag har arbetat inom skolan i 16 år på olika sätt. Under flera år arbetade jag som elevresurs för elever i behov av särskilt stöd. Ett arbete som har varit otroligt spännande men även mycket krävande. Som elevresurs är man otroligt ensam i sitt arbete med eleverna trots att man har ett helt arbetslag runt sig. Många lärare förväntade sig att jag som resurs ska kunna klara av eleven i alla situationer. Jag förväntades att jag skulle vara med eleven under hela skoldagen, utan raster. Jag förväntades möta eleven kl. 6.30 på morgonen och vara med tills eleven gick hem kl. 17. Naturligtvis var det inte precis som jag beskriver ovan men det förtydligar hur man som elevresurs många gånger är ensam och att elevresurserna inte får det stöd de behöver.

IMG_2723Under mina år i skolan har jag mött många elever som har varit i behov av särskilt stöd. Hur ska vi då hantera dessa elever? Hur möter vi eleverna och deras föräldrar i skolan?  Hur talar vi om dessa elever i klassrummet och i personalrummet? Hur möter vi eleverna när de kommer till skolan? Hur möter vi dem på raster och på fritids?

Att bemöta varje enskild elev med respekt och med höga förväntningar varje dag är ett av mina mål som lärare. Jag vill ge varje elev förutsättningar att lyckas i sitt lärande i skolan. Tyvärr har jag under åren sett lärare som inte förmår eller ens vill möta alla elever med respekt och med höga förväntningar. Jag har mött lärare som ser ner på elever som är i behov av stöd på olika sätt. Hur ska eleverna då kunna lyckas? Det är varje enskild elevs rätt att lyckas i skolan varje dag. Det handlar inte bara om att lyckas i sitt lärande utan även som människa i relation till andra människor. Hur ska vi då göra för att nå dit? Jag har ingen quick-fix för detta utan det är ett medvetet arbete som pågår under lång tid. Jag som lärare måste se varje elev i klassrummet, men det är mycket svårt när man undervisar över 70 olika elever. Jag är inte i någon unik situation då många idrottslärare och slöjdlärare har långt fler elever än vad jag har. Det är viktigt att alla elever blir sedda varje dag av sina lärare och fritidspedagoger. Det är varje vuxens ansvar i skolan att se till att detta uppfylls.

Elever som befinner sig i behov av särskilt stöd behöver personer med kompetens, vilja och envishet. Det görs ett fantastiskt arbete av många elevresurser runt om i landet. Många av dessa personer är saknar utbildning för att kunna ge dessa elever rätt stöd.Men ändå gör alla dessa personer en hel del bra saker som gör att deras elever klarar sig genom skolan. En del har en bakgrund inom idrottsrörelsen som ledare och har erfarenheter med sig därifrån.

Hur gör då rektorer när de söker efter elevresurser? Jag förväntar mig att varje rektor söker efter personer som är utbildade och har erfarenheter av elever i behov av särskilt stöd. Dessa elever kan ha olika bekymmer men i de flesta fallen som jag varit med om är det elever som är i någon form utåtagerande. I nästan alla fall där man anställer en person så finns följande parametrar med:

de är unga
de saknar i viss mån erfarenhet av att arbeta med barn
de har endast gymnasieutbildning

Det är ju inte konstigt egentligen…de är billiga! Eller? Tyvärr sätts dessa personer på de absolut tuffaste uppdragen. Det är väldigt få rektorer, enligt min erfarenhet, som väljer att sätta en erfaren pedagog på ett sådant uppdrag.  Varför väljer då lärare att inte ta sådana uppdrag? Det har jag själv funderat över många gånger. För ett antal år sedan fick jag ett uppdrag på en av de skolor jag har arbetat på. Jag skulle ta hand om en elev en dag i veckan då elevens resurs var föräldraledig. I mitt ordinarie uppdrag så skulle jag vara på fritids efter lunch och det var bekymmer med personal på fritids så det var viktigt att jag skulle vara där. Jag frågar då en kollega(utbildad lärare) på skolan, som även var elevens klassföreståndare, om kollegan kunde ta hand om eleven under eftermiddagen. Det var endast en lektion efter lunch som kollegan behövde ta hand om eleven. Det var ett intressant svar på min fråga som jag fick…

IMG_2717_1221x366

Jasså inte?  Det var ju konstigt! Jag, som då arbetade som elevresurs och endast läst ett år på lärarutbildningen, var ju inte utbildad för att ta hand om elever i behov av särskilt stöd. Det är intressant hur en lärare kan anse sig inte vara kompetent nog att ta hand om den här eleven. Den här kollegans uttalande har följt mig genom åren. Frågan får mig ständigt fundera över min roll i skolan framförallt när jag har elever som är i behov av särskilt stöd. Tankarna rör sig runt hur jag ska bemöta eleven på ett sådan sätt som gör att eleven ska kunna lyckas varje lektion, varje dag.

Där jag är idag möter jag elever varje dag som har olika slags behov som jag måste möta på ett professionellt sätt. Jag behöver se till att ha strategier klara för mig för att hantera detta. I den situation som jag befinner mig i just nu så har jag varit tvungen att strama åt undervisningen flera steg. Det har knappt gått att genomföra några genomgångar. Samtliga lärare, i skolan och på fritids, har haft en tuff tid där nog var och en av oss har funderat över vad vi gör där. Vi bestämde oss för att vi skulle genomföra vissa förändringar. Vi ändrade om placeringen i klassrummen till en mer ”traditionell” placering och vi bestämde oss för att återfå studieron i klassrummen. Vi och rektor har haft samtal med ett flertal föräldrar om elevernas beteenden i klassrummen, på rasterna och på fritids. Jag själv införde ett arbetsschema med mycket tydliga instruktioner om hur eleverna skulle göra när de arbetade med det. IMG_2722Det börjar ge vissa resultat men vi har en bit kvar. Vi börjar återfå studieron i klassrummet och detta genom ett envist och konsekvent arbete med elever, föräldrar och oss lärare. Vi bemöter varje elev med respekt för den person de är men vi accepterar inte alla beteenden som de har i klassrummet, på rasterna och på fritids. Vi är tydliga med att skilja på sak och person när vi tillrättavisar eleverna.

Se till att ta hand om era elevresurser på era skolor. Se till att de får den handledning och utbildning de behöver. Se till att uppskatta deras arbete. Byt gärna med dem så att de får avlastning från sitt uppdrag. ”Vi är varandras arbetsmiljö” brukar min biträdande rektor säga och det stämmer så bra. Vi behöver vara lyhörda för våra kollegors arbetssituationer. Vad är det de säger eller egentligen mer vad är det de INTE säger.


Varför måste jag göra läxorna? Jag vill inte göra läxorna!

Varför måste jag göra läxorna? Jag vill inte göra läxorna!

Läxor är något alla har en åsikt om. ”Alla” tycker ju att man måste ju ha läxor i skolan. Hur ska man annars kunna lära sig något? En lärare som inte ger läxor ses som en dålig lärare. En elev som inte gör sina läxor ses som en dålig elev. Hur kan det komma sig? Vad beror det på att ”alla” tycker att läxor är så viktigt? Jag får känslan av att det är viktigare med läxor än att undervisningen i klassrummet är på topp.

Kommunfullmäktige i Hallstahammars kommun beslöt i somras att tillsätta en utredning om att eventuellt skippa läxor i skolan. Ett beslut som fick fd utbildningsminister Björklund att gå i taket och många med honom.

Jag tänker ta initiativet till en lagändring som skulle betyda att kommuner inte får lägga sig i den här typen av pedagogiska beslut. Det är lärarna som bestämma hur undervisningen läggs upp och då bland annat hur mycket läxor som ges, säger Jan Björklund (FP). (svt.se 16/6-14)

Jag kan faktiskt hålla med förre ministern om att det är lärarna som ska fatta beslutan om läxor eller inte. Det är lärarens sak att planera och genomföra undervisningen och inte politikernas. Men som lärare måste jag även fundera på VARFÖR jag ger läxor och HUR. Jag har funderat en hel del kring läxor och läxornas varande eller icke-varande. Att slentrianmässigt ge ut läxor är inte konstruktivt för elevernas lärande. En del lärare delar ut läxor på sådant som eleverna inte har haft undervisning om. En del lärare ger läxor som gör att eleverna måste få massor av hjälp av sina föräldrar. En del lärare ger samma läxor till alla elever trots att eleverna ligger på olika nivåer.

En genomtänkt läxa är en läxa där eleven kan göra den utan någon hjälp av en vuxen. En bra läxa är en läxa där eleven utmanas på sin nivå. En läxa om är för svår leder till konflikter i familjen när läxan ska göras. En för svår läxa leder till att elever som redan har dåligt självförtroende sänker sig än mer. Är det skolans uppgift att skapa konflikter mellan barn och föräldrar?

Är det skolans uppgift att sänka elevernas självförtroende?

I skolan möter vi elever som är nyanlända och inte har språket ännu och vars föräldrar heller inte har språket. Vi möter elever som lever i ekonomisk utsatthet där varje dag innebär ett vändande på de pengar man har. Vi möter elever som i perioder inte vet var de ska sova nästa natt. Hur ska dessa elever kunna genomföra sina läxor och ens kunna koncentrera sig på att göra läxorna när det finns andra saker i livet som är än viktigare än att läxan blir gjord? Vi lärare kan inte förutsätta att alla elever har dator och tillgång till internet. När jag arbetade på mellanstadiet fick eleverna möjlighet att på läxhjälpen använda datorer för att göra sina läxor och att kunna lämna in läxan digitalt. Här har skolan en viktig uppgift att ge alla elever den möjligheten. Vi kan också uppmuntra eleverna att gå till biblioteket för att kunna arbeta.

Pernilla Alm skriver i sin blogg Läxfritt om elevers skolplikt och arbetstid. Hur många föräldrar vill arbeta hemma efter sin arbetstid? Många föräldrar tycker att eleverna SKA ha läxor bara för att det har alltid varit så. De hade ju läxor så varför ska inte deras barn ha det…det blir ju orättvist… En annan sak som Pernilla Alm tar upp i sitt inlägg Föräldratrycket – igen handlar om tid:

Arbetstiden. Att tänka ut och planera bra läxor, att genomföra dem, följa upp (och jaga för att få in dem) tar tid. Tid vi lärare faktiskt inte har. Läs DN idag, mycket bra artikel som berättar exakt hur det är. Och ärligt. Vem vill sitta hemma och jobba kvällstid, egentligen?(Pernilla Alm 14/10-14)

Jag vill lägga min tid på min undervisning i klassrummet. Jag vill skapa förutsättningar för lärandet under skoldagen. Jag vill ge varje elev de bästa förutsättningarna utifrån deras förutsättningar och behov. Jag vill att alla elever ska känna glädje över att lära sig nya saker och att inhämta ny kunskap. Jag har höga förväntningar på alla elever oavsett vilken bakgrund de har. Alla elever har möjligheten att nå dit de vill – men behövs läxorna då?


Får de inte lära sig att skriva med papper och penna?

Under det här läsåret så kommer jag att framförallt undervisa i svenska i årskurs 2 och 3 på min skola. Det är ett spännande uppdrag att få följa dessa elevers utveckling i svenskämnet. Jag själv ger mig in i ett ämne som jag har behörighet i men inte undervisat så mycket i. Det innebär att jag måste hela tiden stå på tå inför de utmaningar som detta medför. En av mina visioner med min undervisning under året är att vi ska arbeta med läsförståelse via En läsande klass och att vi ska arbeta digitalt. I Lgr 11 står det att:

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga. (Lgr 11, s. 9)

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola

  • kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt,
  • kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande, (Lgr 11, s 13 & 14)

Det är viktigt att skapa förutsättningar för dagens elever för ett nutida och framtida lärande. Genom att vi i skolan arbetar på olika sätt skapar vi dessa förutsättningar för eleverna. Dagens elever behöver få kunskaper och verktyg i hur de ska hantera sitt lärande och sin kommande framtid.

Många gånger när elever skriver olika slags texter i skolan så är det endast för en mottagare: läraren. Detta kan leda till att eleverna tappar motivationen för att skriva och för att utveckla sitt skrivande. När man får möjligheten att låta andra läsa det man har skrivit leder till, enligt min mening, till en ökad motivation att skriva mer. Vi kommer under läsåret att arbeta med en blogg där syftet är att ge elevernas texter fler läsare. Jag tror på att skapa ett lustfyllt lärande så kommer eleverna själva att vilja ta ett ökat ansvar för sitt eget lärande.

Men ska de inte få lära sig att skriva med papper och penna?
Inom skolvärlden finns det många olika åsikter om huruvida man bara ska skriva med papper och penna eller om man bara ska använda sig av datorn som verktyg. Här har nog varje lärare en egen åsikt om hur det ska gå till.  Inom forskningen kring läs- och skrivutveckling finns många olika tankar om hur man gör på bästa sätt. En som har fått stor uppmärksamhet är den norske forskaren Arne Trageton som har forskat kring läs- och skrivutveckling i förskoleklass och åk 1-3. Han har arbetat fram en metod som heter ”Att skriva sig till läsning” (ASL). Det en metod som förenklat går ut på att intresset för läsningen förs in via skrivande på datorn. Eleverna arbetar parvis vid datorn med ett lekskrivande som sedan utvecklas till ett skrivande och läsande. Pennan som skrivverktyg förs in senare i undervisningen.

För många elever är just skrivandet för hand mycket mer ansträngande än att skriva på ett tangentbord. Att eleverna ska träna på att skriva för hand är självklart då det är ett av de centrala innehållen i kursplanen i svenska och även ett av kunskapskraven i årskurs 3.

Att arbeta två och två
Jag tror mycket på att arbeta parvis med datorerna. Här kan jag som lärare välja hur jag vill dela in eleverna när de arbetar. Antingen två elever som ”drar” lika mycket eller en ”dragare” och en ”påhängare”. När eleverna samtalar och skriver tillsammans uppstår ett lärande som blir 1+1=3. De kan själva lösa uppgifterna utan att jag som lärare måste gå in och styra. I viss fall behövs min styrning mer än i andra fall.

Hur påverkas min lärarroll?
Jag måste ju förhålla mig till detta på olika sätt. Eleverna behöver ges förutsättningar för att kunna förstå vad som ska göras och på vilket sätt det ska göras. Jag behöver även ha full koll på varje elevs lärande så att ingen ramlar mellan stolarna. Vem är det som gör vad i arbetet med texterna? Är alla elever delaktiga? Hur får jag upp ögonen för de elever som inte är delaktiga i arbetet?

Det är med stor spänning som jag ser framemot arbetet under året med eleverna. Jag hoppas att då jag använder mig av olika sätt att arbeta så hoppas jag att fler elever kommer att nå kunskapskraven i svenska i årskurs 3.


Roboten Ironman – Jag är stolt över att vara lärare!

Idag känner jag mig riktigt nöjd! Idag avslutade vi ett litet teknikprojekt där vi i min klass har byggt en modell av en robot. Det är fantastiskt att få vara med och känna kreativiteten bland eleverna när de sätter igång och skapar. I måndags började jag med att med hjälp av en powerpoint berätta lite…


Vinster i välfärden – vem ska vi lägga skulden på?

Det var en intressant debatt ikväll på SVT Agenda. Jag tycker själv att egentligen sades inget nytt utan det var samma saker som togs upp hela tiden. Det är intressant att fokus läggs på vinster i välfärden och inte på kvalité i välfärden. Det är fult för friskolor (samt andra företag inom välfärden) att tjäna…


%d bloggare gillar detta: