Etikett: kärlek

Jag vill inte ha lov! Jag vill vara i skolan!

IMG_2863Nu närmar sig jullovet med stormsteg. En välbehövlig ledighet för många lärare och elever. En ledighet där man kan vila upp sig och återfå nya krafter inför den stundande vårterminen. En ledighet som många ser framemot med glädje. Men i varje klass finns det någon eller några elever som står inför sin mest helvetiska tid; att inte få vara i skolan där det finns struktur, tydlighet och omtanke. Många elever i den svenska skolan vaknar upp till två och en halv veckas gungfly.

Ett av skolans uppdrag är att vara kompensatorisk. Vi ska se till att eleven utvecklas i sitt lärande och i sin personliga utveckling att de kan nå så sin fulla potential. Vi arbetar för att elverna ska få med sig de kunskaper de behöver enligt läroplanen.

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” (Skollag 3 kap 3 § (2010:800) [Hämtad 2014-12-14])

Men om jag nu går tillbaka till det som jag skrev i det första stycket om att nu kommer det ett lov som för många elever innebär ett rent helvete? Hur ska jag då förhålla mig till skollagen och Lgr 11? Skolan och jag som lärare ska arbeta för att eleverna ska känna sig trygga och känna en kunskapstörst; att ha lust att vilja lära. En eller två veckor före ett lov börjar några av mina elever att på sitt sätt uttrycka ett ännu större behov av struktur, tydlighet och omtanke. Det ter sig i uttryck som att de kommer i fler konflikter med kamrater och lärare. De blir mer utåtagerande och med sina handlingar visar de tydligt att de vill inte ha lov.

Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. (Lgr 11, s 10.)

För mig som lärare innebär det att jag måste vara ännu tydligare i vad det är som gäller när det är skola. Jag behöver visa, igen, att jag står pall och att jag fortfarande står kvar. Jag behöver bekräfta elevernas känslor att de faktiskt kommer att sakna mig men att jag kommer att ha det bra. De behöver veta att jag kommer att stå där den 8 januari när skolan börjar igen. De behöver veta att jag kommer att tänka på dem under lovet och att jag hoppas att de kommer att ha det bra.

IMG_2845Visst, jag kommer att fundera lite på hur de har det men för att överleva som lärare behöver jag lära mig hur jag hanterar detta. Jag vet att många av mina elever lever i en situation som jag aldrig har levt i och aldrig kommer att leva i. Vetskapen om mina elevers situation skulle kunna sänka mig om jag ständigt går och funderar över hur de har det. Det har sänkt många lärare som ständigt grubblar över deras elever har det hemma. När jag var ute på min första VFU-utbildning som lärare så träffade jag på en elev som hade det tufft hemma. Jag funderade rätt mycket över den elevens situation när jag var hemma. Det började äta upp mig så jag berättade för kuratorn på den skolan om mina tankar. Kuratorn sade några kloka ord till mig som jag tar tagit till mig och levt efter vilket har räddat mig från att gå ner mig.

”När du är i skolan så kan du göra allt du kan för eleven, men när du är hemma kan du inte göra något alls.”

Jag vet att jag gör skillnad för eleven när jag är i skolan men när jag är hemma så är det min fritid. Det är viktigt som lärare att kunna göra den distinktionen att skilja på arbete och privatliv. Vissa saker gör jag hemma men det mesta arbetet sker på min arbetsplats; även delar av min förtroendetid. Framförallt när jag arbetar med elevernas sociala situation så är det viktigt att jag gör det på mitt arbete tillsammans med mina kollegor och med eleverna.

IMG_2805Hur ska jag nu göra för att få mina elever att känna trygghet, vilja och lust just nu och när de kommer tillbaka till skolan i januari? Hur ska jag fortsätta ha deras stjärneögon tända? För mig är det viktigt att de ska känna tillit och trygghet med mig som lärare och mina andra kollegor på skolan. Det är viktigt att de känner att de kan komma till oss och berätta hur de mår och hur de känner sig. Om eleven inte känner tillit och trygghet till de vuxna på skolan bli det ännu svårare för oss som lärare att kunna arbeta med att elevernas lärande. I vissa grupper får kunskapslärandet stå tillbaka för det sociala lärandet. I den klass jag är mentor för har vi fått arbeta mycket med det sociala lärandet för att vi ska kunna få till kunskapslärandet.

I januari kommer jag och mina kollegor att stämma av var eleverna befinner sig efter jullovet. Vi behöver känna in på vilken nivå vi behöver starta upp terminen. Kan vi sätta igång med lektionsundervisning eller måste vi arbeta med den  sociala biten under en tid? Att arbeta med trygghet, vilja och lust är något som vi ständigt arbetar med. Hur lockar vi elever att vilja lära? Måste allt lärande vara lustfyllt? Vad innebär det när elever ”inte vill” göra det som jag planerat? Hur ska vi få eleverna att förstå att det är kul att lära? Ska vi strunta i det som inte är lustfyllt? Hur ska vi skapa en undervisningssituation som är utmanande för alla elever?

Under veckan hjälpte jag en kollega med att genomför ett läxförhör i engelska. Efter läxförhöret fick jag och en kollega reda på att en elev hade haft en lapp under bänken som hen kollat på när hen skulle skriva sina ord. Ett par av elevens kamrater uppmärksammade detta och frågade hen vad det var för lapp men hen svarade bara ”inget”. Jag hade inte en tanke på att någon elev skulle komma på tanken att fuska så jag kollade inte ens efter sådana tecken. Vi tog ett samtal med eleven som efter en direkt fråga erkände att hen hade fuskat. Eleven är i svårigheter i sitt lärande och tog en genväg till att få alla rätt (vilket eleven fick med hjälp av sin lapp). Eleven känner en stor press på sig själv att få alla rätt men vet att hen är i svårigheter som gör att eleven har svårt att nå dit. Jag känner att jag hamnar i ett dilemma eftersom jag vet att eleven är i svårigheter. Hur ska vi nu göra om vi ska uppfylla läroplanens strävan att Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära? Vi kan alltid arbeta för att skapa goda relationer mellan elever och lärare, mellan elever och elever men blir tufft att nå det då vi även har kunskapsmål att nå. Vi kommer, tyvärr, alltid ha elever som är i svårigheter som får det tufft att nå kunskapsmålen.

Ska vi ha ens ha lov i skolan? Ska terminerna se ut som de gör idag? I vissa länder arbetar man med tre terminer. Hur skulle det fungera? Vissa skolor i Sverige har flexibla lov, kan det vara något?

Skolan är kompensatoriskt för många elever. Du som lärare, fritidspedagog, förskollärare, barnskötare eller elevassistent är en viktig person för många elever. Gör allt du kan för dessa elever när du är på jobbet. Ge dem tydlighet, struktur, omtanke och kärlek.

På fredag börjar jullovet för 900000 elever i grundskolan. För en stor majoritet är ledigheten efterlängtad men för en del av dem börjar två och en halv veckans helvete. Kommer pappa dricka? Kommer mamma att slå mig? Kommer jag få något paket? Kommer jag att få mat idag? Måste jag gå till affären och snatta för att överleva? Har jag någonstans att bo? Kommer någon att bry sig om mig?

 

 

Det här blogginlägget kom till efter inspiration från dagens lucka i #skolvårens julkalender.


Varje dag jag vaknar är jag lycklig över att just vakna till en ny dag i det här livet

ljus

Varje dag jag vaknar är jag lycklig över att just vakna till en ny dag i det här livet.
Varje dag jag går till mitt arbete är jag lycklig över att ha just ett arbete som jag gillar att gå till.
Varje dag jag kommer hem från mitt arbete är jag lycklig över att ha just ett hem att komma hem till.
Varje dag jag lyckas göra skillnad för någon är en fantastisk dag.
Varje dag jag lyckas med att få andra människor att le gör att jag känner mig nöjd.

I dagens mediavärld så sköljs vi över med tidningsartiklar, tv-nyheter, Facebookinlägg, Twitterinlägg och blogginlägg om hur allting är så dåligt i världen. Framförallt skräms jag av de nyheter och inlägg som handlar om hur vi behandlar varandra i Sverige och i övriga världen. Vi får läsa om folkvalda politiker som vill diskriminera muslimer, som tycker att romska barn föds med kriminaliteten i blodet. Vi får läsa om personer som ger sig på människor som tigger på gatan. Varför har det blivit så här? Var har medmänskligheten tagit vägen?

Varför är en del människor så rädda för olikheter? Varför är det så viktigt för människor att sätta stämplar på andra? Jag vill bo i ett samhälle där vi tar hand om varandra. Jag vill bo i ett samhälle där vi respekterar varandra för vem vi är. Jag vill att vi respekterar varandra oavsett vilken religion vi tror på. Jag vill leva i ett samhälle där kärlek och glädje är ledord för hur vi ska leva. Jag tycker att det skulle vara riktigt tråkigt om vi alla var lika varandra. Hur skulle vi då kunna utvecklas?

Säg hej till grannen på morgonen. Säg god morgon till busschauffören när du kliver på. Titta dig omkring och le åt människor du möter. Välj att ta motgångar som möjligheter. Skratta mycket. Var glad!

I vilket samhälle vill du leva i?

 

 


Varför måste vi sätta stämplar på varandra?

jagälskarvemjagvillUnder några dagar har jag läst inlägg och kommentarer på Facebook och på Twitter. Det är med stigande förvåning, irritation, ledsamhet som jag läser framförallt kommentarerna som skrivs. Människor skriver intressanta inlägg och ställer intressanta frågor där de vill föra ut en tanke som kanske inte alltid är färdigtänkt. Jag har en kompis som brukar säga: ”Nu provtänker jag…” och sedan kommer kompisens tanke. När min kära vän säger på det sättet så vet alla att nu är det en idé, en tanke som inte är färdigtänkt och vi förhåller oss till tanken utifrån det. När en människa tänker högt är det för att lyfta idéer och bolla dem med andra. Detta för att kunna se om det går att gå vidare med tanken eller inte. När man då får elaka kommentarer eller där personer bara ser svart eller vitt i en fråga så blir man ledsen och kanske då avstår från att tänka.

I många av inläggen på Facebook förekommer elaka kommentarer till personer som man inte ens känner. Man väljer att vräka ur sig hemskheter om och till personer man aldrig mött. Skulle dessa personer våga säga det mellan fyra ögon? Troligen inte. Många av de så kallade näthatarna använder sig av internet som medium för att få ut sina egna tillkortakommanden. Många gånger, enligt min mening, är det människor som på olika sätt inte kommit så långt som de har velat i livet och då gärna skyller på andra. Vi ser många kända kvinnor som får otäcka mejl och kommentarer om deras kön och vad de skulle behöva få i sig. När jag läser sådant så skäms jag som man.

Varför måste vi hela tiden sätta stämplar på oss? Jag är feminist, jag är kommunist, jag är nazist, jag är antirasist, jag är bög, jag är flata. Det är några av de stämplar vi sätter på oss själva. Varför är det så viktigt? Jag ser mig själv som människa och framförallt som medmänniska. Jag har inga behov av att sätta en stämpel på mig för vad jag är. Jag är Jonas och ingen annan. Jag arbetar för jämställdhet och jämlikhet varje dag i mitt arbete som lärare. Jag bemöter främlingsfientlighet med argument när jag får den kastad i mitt ansikte. Jag försöker bemöta alla människor på samma sätt. Jag försöker se positivt på livet.

I vissa inlägg på Facebook och på Twitter så anses det vara fel att inte kalla sig si eller så. Om man inte gör så som ”allaandra” så är man emot dem. Jag skiter fullständigt i hur man etiketterar sig själv. Det handlar om att respektera varandra för den man är. Jag har blivit kallad rasist av en elev som bara tyckte att jag skällde på invandrare. Jag ställde frågan till eleven: ”Tror du verkligen att jag skulle välja att arbeta på den här skolan om jag vore rasist?”. Eleven svarade inte. När jag i mitt arbete ger en elev en tillsägelse så är det för något det har GJORT inte för VEM eleven är. Jag älskar mitt arbete som lärare för att jag får möjligheten att möta människor från hela världen. Jag får chansen att ta del av nya tankar och idéer från massor av människor. Just det, människor, inget annat. Inte gröna, gula, bruna eller vita. Det handlar om människor.

Jag respekterar dig för den du är oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Jag vill bli respekterad för den jag är inte för den du vill att jag ska vara.


Har du punka på hjärnan lille vän…?

Sievert Öholm har gjort det… Jag har läst olika tweets om Sievert på Twitter och undrar vem f-n är Sievert. Sen när jag slår upp Aftonbladets hemsida så inser jag…Sievert Öholm fd tv-personlighet och då menar jag verkligen föredetta. Han verkar ha ett behov av att vilja synas i media… Hur nya är det egentligen som känner till herr Öholm? Vi som börjar närma oss 40-årsstrecket men kanske framförallt de som är 50 år och äldre vet vem han är. Herr Öholm har varit borta ur tv-rutan några år förutom göra debattprogram.

Aftonbladets Lisa Röstlund gör en intervju med honom pga att han uppmanar Göran Hägglund att tänka om i hur Kd ska driva en kristen politik. Öholm tillhör den kristna högern som jag kan känna är minst lika extrema som vissa andra partier på högerkanten. De anser att en familj är mamma, pappa och barn. Öholm säger i intervjun:

– Jag talar om manligt och kvinnligt. Vad händer med våra unga pojkar om man inte ger mannen en identitet, och om man då fullföljer det med samkönade äktenskap och att inget har någon betydelse. Då har vi det här med risk för nazism. Aftonbladet 150630

Han är livrädd för att vi ska sudda ut våra könsroller och att vi alla ska bli hen. Öholm måste ha missat debatten totalt. Som jag ser det så ska vi ju inte sudda ut våra könsroller utan vi måste bli mer medvetna om vad vi gör med våra könsroller och hur det påverkar oss alla. Vi lever fortfarande i ett patriarkaliskt samhälle där mannen är normen och alla andra ska rätta sig efter mannen. I artikeln beskriver han att fler tjejer tar studenten och flyr glesbygden. Då tycker han att de unga männen håller på att gå under och då är risken att de blir nazister eller att de hamnar i mc-gäng.

Tycker han att det är fel att tjejerna studerar? Tycker han att detta fel att de flyttar till andra platser? Min känsla är att han tycker, även fast han säger att han bytte fler blöjor än hans fru, att tjejerna ska inte studera. Tjejerna ska tillsammans med de unga outbildade männen skaffa barn och bo kvar på den lilla orten där de kommer ifrån.

Ska vi få chansen till ett än mer jämställt och jämlikt samhälle ska alla få samma förutsättningar att studera och att få nå så långt som man kan. Oavsett vem man är; man, kvinna, hen, svart, vit, gul, grön, röd eller vilken färg man än anser sig ha/vara. Vi ska respektera varandra för den vi är inte för hur vi ser ut på huden eller vad vi har mellan benen.

Ingen ska heller tala om för mig hur min familj ser ut. Kärnfamiljen idag ÄR annorlunda än hur den såg ut för 50 år sedan. Vi kan inte gå tillbaka i tiden. Vi ska framåt. Vi måste utvecklas. Ett samhälle som inte utvecklas och som inte tolererar annorlundhet stagnerar och går bakåt.

Jag älskar vem jag vill när jag vill och hur jag vill. Du får älska vem du vill när du vill hur du vill. Forever!


Jag är livrädd! Tillsammans är vi starka!

Jag är livrädd! Jag blir bestört över hur många människor i Sverige och i Europa har röstat! Man har valt in främlingsfientliga partier som har väldigt extrema åsikter. Här i Sverige har vi SD som försöker göra om sig till ett ”normalt” svenskt parti. De ”försöker” rensa ut extrema åsikter från sitt parti men, som…


Ni är mina förebilder – en kärleksförklaring!

Inspirerande IKT-möte! Idag har jag varit på ett inspirerande möte kring IKT-frågor i Sundbyberg. Att få möta dessa fantastiska pedagoger och ta del av och vara en del av i diskussioner kring IKT i skolan är riktigt roligt. Jag blir mer och mer inspirerad av att verkligen få arbeta med IKT-frågor i skolan. IKT (IT…


Kärleken segrar – ur askan stiger vi starkare!

 

Conchita Wurst har gjort det som många hoppats på. Hon har vunnit den största musiktävlingen som finns, ESC. Den  här gången är det en seger som inte bara är för Österrike och att få arrangera ESC2015. Det här är en seger mot alla mörka krafter som ligger och pyr under ytan i Europa och i världen. Det är en seger för alla människors lika värde. Med Rise Like a Phoenix så visar Conchita Wurst att ur askan stiger vi alla helade och ännu starkare. Med mod, kärlek och energi slår vi hårt mot alla mörka krafter! Det här bidraget bevisar att vi kan nå dit vi själva vill! Vi har alla förmågan att kunna nå dit vi vill och vi får vara vem vi vill. Ett tydligare besked från Europa kan vi inte få!

Tillsammans blir vi starkare!

 

 


%d bloggare gillar detta: