Kategori: ledarskap

Lär känna dina elever och du kommer att lyckas

Inlägget publicerades första gången på skolbloggen
www.skola365.com den 1 februari 2016
där en ny lärare publicerar en text varje dag.

Relationer med eleverna är det viktigaste som finns för att kunna skapa förtroende. Att arbeta som lärare innebär att du behöver skapa en relation till varje enskild elev. Du behöver lära dig namnet på varje enskild elev. Att kunna elevens namn är att visa respekt för individen. Genom detta så skapar du även en relation till eleven. Du har alltid en professionell relation till eleven i alla sammanhang. Oavsett vad som än händer är Din relation till eleven alltid på en professionell nivå.

När jag träffar en elevgrupp för första gången ser jag till att lära mig namnen på eleverna inom två dagar. Egentligen är målet att kunna deras namn efter första dagen men två dagar är rimligt. En del säger att de ”inte kan lära sig namn”. Struntprat säger jag. Det handlar om Din inställning till att skapa relationer till eleverna. Jag vet att en del har svårare än andra att lära sig namnen men det är ett måste. Du ska lära dig namnen på eleverna. Punkt. Varför? Respekt och relationsskapande. Samt så ska du ju faktiskt bedöma elevernas kunskaper eller till och med sätta ett betyg. Rättssäkert.

IMG_3363

Vi har elevens framtid i våra händer.

Ett led för mig när jag lär mig elevernas namn är att första lektionen jag träffar dem så handhälsar jag på varje enskild elev. Jag nämner eleven vid namn. Varje dag. Varje vecka. Det är ett sätt att kunna se och möta varje elev. Minst en gång varje dag. Det har funnits tillfällen när jag har funderat över om jag såg eller ens pratade med Lisa under dagen. När detta inträffar så skäms jag. Mycket.

Du kommer att behöva skapa dig ett relationskapital med dina elever. Det finns tillfällen då du behöver tillrättavisa dina elever och då måste du ha ett positivt relationskapital. Det pratas mycket om att eleverna har en dålig uppfostran hemifrån. Jag själv har sagt så om elever. Att föräldrarna inte har uppfostrat sina barn. När jag läste Jessica Jensens inlägg på sin blogg Vilse i klassen så började jag fundera några varv till. Hur ska föräldrarna kunna uppfostra sina barn i skolmiljön. Självklart gör de allt de kan för att deras barn ska få en god uppfostran. Det är här det skär sig ibland mellan skolan och föräldrarna. ”Men så här är de ju inte hemma. Det här känner vi inte igen.”

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende. (Jessica Jensen, 160102)

När eleverna kommer till skolan får de en annan roll än vad de har hemma. De hamnar tillsammans med 19 andra elever och förväntas kunna hantera den situationen. Om man som elev då blir tillrättavisad inför sina kamrater så har de så mycket mer att förlora. Att tappa ansiktet inför sina kamrater är inget roligt. För någon. Det är viktigt att du som lärare tänker till på hur du gör när du ska tillrättavisa en elev. Det är inte alltid lätt. Speciellt inte med tuffa elevgrupper och när du själv är sliten.

 Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek. (Eva-Lotta Hultén, DN, 151219)

När jag har skapat relationer till mina elever kan jag och mina elever nå långt tillsammans. Det handlar om att kunna känna av elevernas dagsform. Jag hade bekymmer med Pelle vissa dagar och när det väl kom till kritan visade det sig att när han var helt upp och ner så hade det varit bråk hemma. Jag och Pelle kom överens om att när han kom på morgonen och hälsade på mig när vi gick in i klassrummet så kunde han säga ”det var ingen bra morgon” och då visste vi båda hur vi skulle göra. När vi väl kom igång och arbetade så kunde Pelle gå ut i korridoren och sätta sig och arbeta. Eller så väntade han där ute tills han kände att han kunde komma in i klassrummet. Efter vår överenskommelse gick det mycket bättre. Det handlar om relationen med eleven.

Det är mitt ansvar som lärare att skapa relationen till eleven.

 

 


Stäng för sjutton av din mobil – eller ska vi fokusera på lärandet?

Nu har statsministern gett sig in i debatten om mobiltelefonens vara eller inte vara i skolan. Naturligtvis faller oppositionen in i skaran som hyllar ett mobilförbud i skolan. Kinberg-Batra och Björklund är nog mycket nöjda nu när även statsministern tycker att man inte ska få använda sig av mobiltelefonen i skolan.

Okej då. Vi kör på det då. Vi inför ett totalt mobiltelefonförbud i skolan. Det var ju bättre förr när de inte fanns i skolan.

Men då ska vi väl också införa iPad-förbud då. De stör ju också undervisningen. Eleverna fokuserar ju inte på lärandet. Det var ju som sagt bättre förr…

Men just det…då måste vi ju ta med alla datorer också…de stör ju också undervisningen. Eleverna tappar ju all fokus på lärandet om de använder sig av datorer. Vi får stänga av trådlöst internet och installera störsändare på skolorna också så att inga elever får möjligheter att kunna koppla upp sig mot internet. Jo, just det…det var ju bättre förr när vi använde oss av uppslagsverk som det dammade om.

Royal Typewriter, Söderlångvik museum.jpg
"Royal Typewriter, Söderlångvik museum" av Johan Fredriksson. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Vi får gå tillbaka till datorsalar med datorer som bara kan användas som skrivmaskiner. Äh, varför inte leta reda på en riktig skrivmaskin i stället. Då sparar vi ju en hel del el. Det var ju bättre förr…

Sedan kommer det stora lugnet att hägra på skolorna. Där lärarna är de enda allvetande profeterna som matar eleverna med all kunskap. Vi kan ju också återinföra agan i skolan. När vi ändå är igång så får vi börja med att sjunga morgonpsalmen och be en bordsbön när vi ska äta lunch…

Det var ju bättre för säger ju alla om skolan…i alla fall när du gick i skolan…

Nähä… du håller inte med?

OK. Då hänger jag inte riktigt med. Du anser att vi ska ta bort mobiltelefonerna i skolan men behålla iPads och bärbara datorer? Eller? Vad är skillnaden? Jasså? Telefonerna kan ju inte användas till lärande. Det kan ju bara iPads och datorer…

Ungarna spelar ju bara spel eller instagrammar hela lektionerna…eller?

Jag anser att vi behöver lyfta frågan till ett högre plan än att diskutera mobilen som ett ordningsproblem i skolan. Visst, mobiltelefonerna kan vara ett problem i skolan det håller jag med om men det går att hantera. Hur gör du själv? Hur använder du din mobiltelefon? Mobiltelefonen idag är ett verktyg som många andra. Jag själv använder den för att skriva ner anteckningar för sådant jag behöver komma ihåg. Jag tar fotografier av lappar som ska sparas. Jag använder den för att söka information när jag är i klassrummet och undervisar mina elever. Jag kan inte och vet inte allt(även om jag försöker få mina elever att tro att det är så). Mobiltelefonen är ett bra verktyg till att snabbt och enkelt kunna ta fram information (som jag granskar källkritiskt) för att använda den i min undervisning.

Elever i den svenska skolan köper inte allt vad läraren säger utan använder sina telefoner för att kontrollera ifall det läraren säger är sant. I detta kan vi få upp intressanta diskussioner kring källkritik. Ska jag tro på allt som står på internet?

För mig som lärare är det mitt uppdrag att se till att lära eleverna att se på mobiltelefonen, iPaden eller datorn som ett arbetsverktyg. Under några veckor i åk 1 fick en av mina elever med en språkstörning låna en iPad av vårt Skoldataket. Eleven fick bland annat träna på bokstäver och dess ljud. Några av mina andra elever blev avundssjuka på den här eleven då hen, enligt dem, ”spelade” på iPaden. När jag förklarade att hen arbetade med iPaden och inte spelade så förstod eleverna.

Vi måste se de digitala verktygen som just verktyg i lärandet precis som vi använder oss av papper och penna. Vi befinner oss redan i ett digitalt samhälle och vi behöver anpassa oss efter det och vara med i utvecklingen av det digitala samhället.

Jag vill jobba i, och för, en skola som inte bara gör den uppväxande generationen till kopior av oss. Jag vill jobba i, och för, en skola som ger den uppväxande generationen kunskaper, förmågor och självtillit så att de kan skapa sin, och samhällets framtid.
Så att de tar kloka, underbyggda beslut som är bra inte bara för dem själva utan för världen. (Ur ”Men snälla Stefan” av Ingela Netz 150607)

Det vi arbetar med i skolan är att utbilda våra framtida medborgare. Jag är helt enig med Ingela Netz när hon skriver om att vi behöver en skola som ger eleverna kunskaper, förmågor och självtillit.Vi behöver människor som aktivt kan skapa sin egen framtid.

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. [min fetstil] Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011)

Hur tänker du kring det som står här ovan om att ”elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”? Hur ska eleverna kunna inhämta kunskaper om de inte får använda sig av digitala verktyg? Ska de enbart vara hänvisade till gammal kunskap? Micke Gunnarsson beskriver i sitt inlägg ”En skola i kramp?” hur elever i åk 5 läst om fiskerinäringen på västkusten och där en förälder ifrågasatte det som stod i boken. Det visade sig att boken var från 1982… Att hålla sig uppdaterad med ny fakta i en värld som är i ständig förändring är inte lätt. Att varje år köpa in ny litteratur till skolorna fungerar inte heller. Vi behöver använda oss av den digitala värld som redan finns idag och det viktiga är att LÄRA oss HUR man använder sig av den.

En som verkligen tydliggör vad det är vi egentligen måste prata om är Gunilla Ordell som skriver i sin blogg om ”Mobil eller inte mobil, det är digitaliseringen vi måste prata om”.

Vi vet att  den tekniska utvecklingen går fort, fortare än vi hänger med. Eleverna måste förberedas för en ny värld som vi inte vet hur den ser ut. Våra pedagogiska metoder måste följa utvecklingen i samhället. (Gunilla Ordell 150607)

Hur gör vi nu då? Hur förbereder vi eleverna inför detta? Hur utvecklar vi lärare och rektorer våra pedagogiska metoder för att följa utvecklingen? Det finns inga enkla lösningar på detta. En lösning är att vi delar med oss mer av våra egna kunskaper och ser till att området blir beforskat.

Jag tror att vi inte kommer att komma ifrån mobiltelefoner i skolan. Jag tror att vi måste lära oss själva och eleverna hur vi använder dem på bästa sätt i undervisningen. Vi behöver börja tidigt med att lära eleverna hur vi använder oss av digitala verktyg. Vi behöver få all personal inom skolan att förstå att digitala verktyg är här för att stanna. Vi kan inte längre gömma oss bakom ”Jag kan inte. Jag är för gammal.”

Digitaliseringen av skolan startade för länge sedan. Nu gäller det att vi kommer ifatt och hänger med.

 


Jag kommer att åka till Gotland för att delta på Almedalsveckan. Är du där får du gärna följa med på en Walk n’Talk måndag – torsdag, eller en workshop fredag förmiddag i Fenomenalen. Vi bygger visioner om framtiden, skapar scenarier utifrån frågeställningen ”Är skolan svaret på frågan”. För vet vi ens vad frågan är?

Från #Skolvårens arrangemang på Facebook!
Följ med oss på vår Walk n´Talk och samtala om lärande idag och i framtiden. Skolan förväntas vara lösningen på många av samhällets utmaningar, men vilka är utmaningarna och vad blir då svaret?

Vi träffas utanför Fenomenalen och styr kosan längs havet mot Kärleksporten. En inspirerande vy där samtalet tar fart och utvecklar.

Måndag 29/6 – torsdag 2/7 arrangerar vi Walk n´Talks på olika tider och på fredagen håller vi en längre workshop på Fenomenalen. Besök även de andra eventen:

http://korta.nu/afkAlmedalen1

http://korta.nu/afkAlmedalen2

http://korta.nu/afkAlmedalen3

http://korta.nu/afkAlmedalen4

http://korta.nu/afkAlmedalen5

Vi ses där!


Varför ska skolan kosta pengar eller ska skolan gå med vinst?

En fråga som fortfarande är rätt het och där det rent ideologiskt skiljer sig en del mellan de politiska partierna är vinster i välfärden. Regeringen och Vänsterpartiet gjorde i oktober 2014 en överenskommelse kring vinster i välfärden där man tillsätter en utredning i hur detta ska kunna ske samt att det ska utmynna i en proposition. De vill även ge kommunerna ett större inflytande i etableringen av friskolor.

På tidningen Arbetets sajt kan vi läsa:

Arbetet har gjort en unik sammanställning av resultaten i de 24 största bolagen på Stockholmsbörsen. Den visar att de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – förra året gjorde en sammanlagd vinst på dryga 81 miljarder kronor. (Arbetet.se 150227)

Om man jämför detta med de 88 miljarder som grundskolan, enligt SKL,  kostade under 2013 så börjar i alla fall jag fundera kring skolan och ekonomin. Det hade varit spännande om våra huvudmän i skolan hade satsat pengar i bankverksamheten då 70%, enligt tidningen Grus och Guld, av den samlade vinsten gick tillbaks till aktieägarna. Det hade varit bra pengar att satsa på skolan. En kan undra när bankerna som fick stora statsstöd under bankkrisen kommer att betala tillbaka till staten… Eller det kanske redan är gjort? Ingela Netz myntade en viktig fråga på Facebook:

Varför ska skolan kosta pengar?

Det är viktigt att vi diskuterar varför skolan ska få kosta pengar. Vi behöver även diskutera vad det är i skolan som får kosta pengar. Hur ser vi till att få ut största möjliga effekt av de skattepengar vi pumpar in i skolan? Var i skolan ger pengarna mest utdelning? Var i skolsystemet ska pengarna finnas för att investeringen verkligen ska betala sig? Här tror jag att de flesta vet var… och det är bland de yngre barnen. Man behöver satsa på förskolan och framförallt i åk F-3 i skolan. Här kan vi fånga upp många elever som är i behov av särskilt stöd och som kan bli de som kommer att kosta samhället stora pengar när de blir vuxna.

IMG_2256Jag funderar även kring en fråga i hur skolan ska styras. Ska vi styra en skola som ett företag där målet är att skolan ska gå med vinst? Vad menar vi egentligen med vinst? Är det ren ekonomisk vinst eller handlar det om måluppfyllelsen i åk 3, åk 6 och framförallt åk 9? Är målet för skolverksamheten att generera ett visst antal kronor varje år i vinst eller är målet att varje elev ska gå ut skolan med godkända betyg och att bli en demokratisk medmänniska? Vem är det som ska vara skolans huvudman? Är det de kommunala och de fristående huvudmännen som i dag eller är det staten som åter ska ta ansvar för huvudmannaskapet? Vems är ansvaret för finansieringen av skolan och vem ser till att pengarna används på rätt sätt? Hur styr vi tilldelningen av de offentliga medlen till skolan?

Vi har ett skolsystem idag som tillåter stora utbildningskoncerner att plocka ut mångmiljonbelopp ur skolan. En del av dessa vinstpengar hamnar i olika skatteparadis och en del av pengarna hamnar i ägarnas egna fickor. Att en ägare som driver en skola ska få ta ut vinst för den risk man själv utsätter sig för är ganska självklar. Ett gäng lärare som startar en friskola och satsar egna medel och egen tid i utvecklingen av skolan ska få återbäring på detta. Likaväl som lärare och rektorer som arbetar hårt med att utveckla sina skolor ska få en god löneutveckling för det arbete de gör. En intressant fråga kring just huvudmannaskapet, som jag ser det, är de som anser att staten bara ska ta över huvudmannaskapet från kommunerna och inte friskolorna… Det tycker jag är lite märkligt…

skolansstyrning

Komplexiteten kring styrningen av skolan.

Författaren av boken ”Ledarskap inom human service-organisationer” Ingela Thylefors (2007) beskriver att skolan har tre olika styrsystem och tre olika kulturer inom skolan. Styrsystemen är: det ekonomiska, det juridiska och det ideologiska samt tre kulturer inom politiskt styrda organisationer; den politiska, den administrativa och den professionella. Det intressanta i detta är hur detta påverkar skolan och just vad som får kosta pengar i skolan. Hur förhåller man sig till detta om man arbetar i skolan? Behöver lärarna ens fundera på detta? Hur påverkar det rektors arbete? I en organisation där vi arbetar med välfärdsproduktion; att utbilda människor till att verka i samhället, så kommer detta att kosta pengar. Inom just skolan så, anser jag, att den ideologiska styrningen är stor. Det tycker jag mig se i hur skolpolitiken har styrts under de senaste åren och hur den är på väg att förändras i och med regeringsskiftet. Hur ser politiken på lärarna och lärandet? Vad är det som är viktigt? Betygen eller det verkliga lärandet? Eller är det någon motsättning i detta?

Hur påverkar våra olika kulturer och styrsystem skolan? Vi har ett ekonomiskt krav på oss som skola där våra demokratiskt valda politiker tilldelar skolan en viss pott med pengar. Denna pott tilldelas utifrån det skatteunderlag som kommunen erhåller från sina medborgare men det sker även utifrån den styrande maktens politiska ideologi. Här blir det då ibland bekymmer hur pengarna ska fördelas. Vi kan se hur det blev i riksdagen och i Sundbyberg. Vi har en röd-grön minoritetsregering som idag styrs av en Alliansbudget då SD valde att rösta med Alliansen. I Sundbyberg kan vi även se skolan drabbas av detta då en av skolorna inte får sin ombyggnad. I den juridiska delen har vi i skolan att följa skollagen. I den finns ett antal krav på rektor, på läraren och på skolan. I vissa av dessa delar ställs den kommunala ekonomin mot vad skollagen säger. Vilket är viktigast då? Är det att skolans budget hålls eller är det att uppfylla lagens krav? Här sitter framförallt rektor i en rävsax mellan den statliga styrningen och den kommunala styrningen.

Vem är det som egentligen styr skolan? Den politiska, den administrativa eller den professionella kulturen? Sker det något samarbete mellan de olika kulturerna? Eller är det revirstrider om vem det är som styr skolan? Lyssnar dessa tre kulturer på varandra?

sedlar

Bilder på sedlar från http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Pressrum/Bildbank/Sedlar/

Finansieringen av skolan sker med skattemedel. Vi behöver har respekt för att det är skattebetalarnas pengar vi använder oss av i skolan. Vi kan inte använda pengarna hur som helst. Vi som arbetar i skolan, framförallt i de kommunala skolorna, behöver även förstå att vi arbetar i en politiskt styrd organisation och inte i ett företag. Våra intäkter till skolan är de elever som kommer till oss. I och med friskolereformen så är det inte längre lika självklart i skolan att vi får elever till oss. Utan vi behöver marknadsföra oss på olika sätt. Detta ser vi framförallt många gymnasieskolor göra. Här kan man då fundera; ska skattemedel gå till marknadsföring? Friskolorna är i klart större behov av att det kommer elever till deras skolor då de många gånger har ägardirektiv som säger att de ska göra vinst. De är ekonomiskt känsligare för förändringar i elevströmningen än vad en kommunal skola är. I en kommunal skola finns en inbyggd tröghet i just ekonomin. Vilket gör att skolan kan ibland tillåtas att gå med ”förlust”. Men vi kommer ändå till frågan; ska skolan använda skattemedel till marknadsföring? Är det så vi använder våra skattemedel på bästa sätt? Detta gäller friskolor som kommunala skolor.

Så vad får skolan kosta? Vad är det i skolans om får kosta pengar? Är vi, skattebetalarna, beredda att betala vad skolan kostar? Är skolan till för alla? Vill vi ha en skola för alla? Ska alla elever få samma möjligheter att nå så långt de kan? Hur ser vi till att rekrytera nya lärare och skolledare till skolan men framförallt; hur behåller vi skickliga lärare och skolledare i skolan? Vad är vi beredda att betala?

Hur tänker du?


En skola för alla eller är skolan verkligen till för alla?

IMG_0839 Har vi en skola som är till för alla eller är det så att eleverna ska stöpas in i samma gjutform? Till vilket slags samhälle är det vi ska fostra våra elever i? Vilka kunskaper är det som de kommer att behöva? Tar vi hänsyn till alla elevers olika förutsättningar? När jag gick i skolan så var klasserna homogena. I min skola så var det barn från landet och barn från samhället som gick i skolan. Vi hade lärare som hade arbetat där under lång tid och vi hade sju gifta par bland lärarna. Min syster som är nio år äldre än jag hade samma magister som jag själv hade på mellanstadiet. Min pappa hade min magisters pappa som lärare… I samhället där jag gick i skolan så fanns det två stora tillverkningsindustrier där många föräldrar arbetade. De flesta som föddes i samhället blev kvar i samhället efter grundskolan och gymnasiet. Till detta samhälle så behövdes inte samma kunskaper som vi behöver idag. Idag är vi mer rörliga än någonsin. Vi har möjligheterna att kunna studera över hela världen om vi så vill. Så vilka kunskaper behövs nu?

IMG_3529En skola för alla?

Var den skolan jag gick i en skola för alla? Fick alla samma möjligheter att nå målen? Jag ser det ur mitt elevperspektiv och då tror jag att alla fick samma möjligheter. Men jag är inte helt säker. Alla vi i klassen hade inte samma bakgrund. För min egen del arbetade mina föräldrar och de var gifta. Några klasskompisar hade föräldrar som var skilda. Några klasskompisar tror jag levde i ekonomisk utsatthet. Någon hade många syskon. Någon var enda barnet. Jag vet att det fanns klasskompisar som hade det tufft i skolan och att de fick ju viss hjälp. Nu har jag inte så bra koll på var alla finns i dag men några har flyttat ut i världen och några av dem bor kvar i samma samhälle där de bott hela livet.

En skola någonstans i Sverige

Låt mig berätta om en skola någonstans i Sverige. Den kanske finns eller så finns den inte. I den här skolan går det många elever som har sitt ursprung i andra länder. I den här skolan går det elever som har föräldrar som har en hög akademisk utbildning. I den här skolan går det elever vars föräldrar inte har gått i skolan. Många elever lever i ekonomisk utsatthet. Vissa elever är hemlösa. De får flytta runt bland olika andra- och tredjehandskontrakt. Två veckor här. Tre månader där. En vecka på gatan. På den här skolan finns det elever vars föräldrar inte bor här utan de får bo hos släktingar. Vissa elever bor med sin familj i små lägenheter och där de inte får ro att studera. Några elever lever under utvisningshot trots att de är födda i landet och aldrig bott där föräldrarna kommer från. Blir denna skola någonsin en skola för alla?

IMG_0902Lärarna på den här skolan arbetar hårt med att skapa studiero på lektionerna. Många elever vet inte varför de går i skolan. Lärarna får arbeta mycket med att motivera eleverna till att vilja lära sig. Många elever är luststyrda och har de inte lust att räkna eller att lyssna på en genomgång i grammatik så lämnar de klassrummet eller så börjar de störa de andra i klassen. Att arbeta på den här skolan innebär att lärarna måste vara på tå och använda sig av flera olika verktyg för att bibehålla motivationen och för att behålla studieron. Nu kanske du undrar över varför lärarna är kvar på den här skolan? Du kanske även undrar varför eleverna är kvar på skolan? Skolan och dess lärare arbetar stenhårt med att ha höga förväntningar på eleverna så att de ska nå så långt de kan. Lärarna trivs med att arbeta på skolan och vill verkligen se till att det blir en skola för alla. Eleverna är kvar för att lärarna tror på dem. Att de kan nå sin fulla potential.

För att skolan ska kunna bli en skola för alla så behöver lärarna få arbetsro. Lärarna behöver få göra det de ska göra; undervisa. Lärarna behöver få möjligheter att lära sig att använda IKT som en naturlig del av undervisningen. Lärarna måste få möjligheter att kunna ge det stöd som eleverna behöver. Skolan behöver även rekrytera lärare som vill arbeta med dessa utmaningar.

IMG_1009Varför skola?

En fråga som jag ständigt kommer tillbaka till i mina texter och i mina funderingar är ”Varför skola?”. Många elever och föräldrar behöver fundera över varför behövs skolan? Varför går JAG i skolan? Hur kan vi tillsammans skapa goda förutsättningar för att nå goda resultat? Vilken hjälp behöver de föräldrar som har det tufft i sitt föräldraskap? Vilken hjälp behöver eleverna i sitt kunskapsskapande? Vilken hjälp behöver jag som lärare för att ge eleverna maximala förutsättningar för att kunna lära eleverna att lära? Vad är det som behövs för framtiden? Jag tror att vi behöver lära eleverna att skapa sin egen framtid. Att själva kunna skapa sina kunskaper. Att se till att de blir källkritiska och att de inte köper en sanning rakt av utan att de även kan se bakom sanningen. Jag vet att jag själv ibland går på saker som står på Facebook och delar vidare men jag har blivit mer kritisk till vem är det som står bakom budskapet.

Varför skola? Varför arbetar jag i skolan? Vad är det som triggar mig att fortsätta arbeta med undervisning? Jag tror på människans inneboende förmåga att kunna skapa sin egen framtid. Vissa människor skapar sin egen framtid utan hjälp av någon medan vissa behöver viss stöttning i att skapa sin egen framtid. Att få se glädjen i en elevs ögon när eleven klarar något den inte har klarat tidigare är fantastiskt. Att få se eleven växa av att lära sig.

Ett minne jag har var när jag arbetade som matematiklärare på mellanstadiet på en skola. Under en period så tränade vi hårt på multiplikationstabellerna. Varje vecka hade vi ett multiplikationstest med 92 uppgifter. Eleverna fick 10 minuter på sig för att klara testet. När 10 minuter hade gått fick eleven bara 30 rätt. Eleven klarade heller inte att lösa alla uppgifter. En dag när vi gick till lunchen sade eleven till mig att jag skulle säga några multiplikationstal. Jag lät eleven svara på några och eleven satte vartenda tal blixtsnabbt. Jag sade till eleven att du kommer att ha minst 70 rätt på testet om det går så här bra. Ack så fel jag hade… eleven fick 87 rätt på 7 minuter! I samtal med eleven så framkom det att eleven hade bestämt sig för att hen skulle lära sig alla tabeller! Genom att bestämma sig för att vilja lära sig så kunde eleven lära sig. Jag är övertygad om att alla elever kan lära sig bara de bestämmer sig för det. Vissa elever kommer att klara det galant och utan hjälp men ett antal elever kommer att behöva kämpa stenhårt men de kommer att klara det!

lyssnandeSka vi testa alla på samma sätt?

För närvarande genomför jag nationella prov i svenska i årskurs 3. Det är intressant att se hur proven är sammansatta. Alla elever i hela landet gör samma prov. Men blir svaren rättvisande när vi har elever som aldrig har mött vissa av orden? Vissa svarsalternativ är snarlika och blir svårt för många elever att svara på. Det har ingen betydelse om det är elever som är födda i Sverige av svenska elever eller om det är elever som har föräldrar som är födda utomlands. Blir det då en skola för alla? Alla ska ju bedömas utifrån samma mall.

Vilken slags skola är det vi vill ha? Är det en skola där alla ska stöpas i samma form eller är det en skola där vi vill utveckla individer till att nå sin fulla potential? Ska vi då fortsätta på samma sätt som vi gjort de senaste 30 åren? Eller behöver vi skaka om skolan och skapa något nytt? Ska vi testa alla på samma sätt? Blir PISA-undersökningen rättvisande för vårt sätt att undervisa?

Hur tänker du?


Jag vill inte ha lov! Jag vill vara i skolan!

IMG_2863Nu närmar sig jullovet med stormsteg. En välbehövlig ledighet för många lärare och elever. En ledighet där man kan vila upp sig och återfå nya krafter inför den stundande vårterminen. En ledighet som många ser framemot med glädje. Men i varje klass finns det någon eller några elever som står inför sin mest helvetiska tid; att inte få vara i skolan där det finns struktur, tydlighet och omtanke. Många elever i den svenska skolan vaknar upp till två och en halv veckas gungfly.

Ett av skolans uppdrag är att vara kompensatorisk. Vi ska se till att eleven utvecklas i sitt lärande och i sin personliga utveckling att de kan nå så sin fulla potential. Vi arbetar för att elverna ska få med sig de kunskaper de behöver enligt läroplanen.

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” (Skollag 3 kap 3 § (2010:800) [Hämtad 2014-12-14])

Men om jag nu går tillbaka till det som jag skrev i det första stycket om att nu kommer det ett lov som för många elever innebär ett rent helvete? Hur ska jag då förhålla mig till skollagen och Lgr 11? Skolan och jag som lärare ska arbeta för att eleverna ska känna sig trygga och känna en kunskapstörst; att ha lust att vilja lära. En eller två veckor före ett lov börjar några av mina elever att på sitt sätt uttrycka ett ännu större behov av struktur, tydlighet och omtanke. Det ter sig i uttryck som att de kommer i fler konflikter med kamrater och lärare. De blir mer utåtagerande och med sina handlingar visar de tydligt att de vill inte ha lov.

Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. (Lgr 11, s 10.)

För mig som lärare innebär det att jag måste vara ännu tydligare i vad det är som gäller när det är skola. Jag behöver visa, igen, att jag står pall och att jag fortfarande står kvar. Jag behöver bekräfta elevernas känslor att de faktiskt kommer att sakna mig men att jag kommer att ha det bra. De behöver veta att jag kommer att stå där den 8 januari när skolan börjar igen. De behöver veta att jag kommer att tänka på dem under lovet och att jag hoppas att de kommer att ha det bra.

IMG_2845Visst, jag kommer att fundera lite på hur de har det men för att överleva som lärare behöver jag lära mig hur jag hanterar detta. Jag vet att många av mina elever lever i en situation som jag aldrig har levt i och aldrig kommer att leva i. Vetskapen om mina elevers situation skulle kunna sänka mig om jag ständigt går och funderar över hur de har det. Det har sänkt många lärare som ständigt grubblar över deras elever har det hemma. När jag var ute på min första VFU-utbildning som lärare så träffade jag på en elev som hade det tufft hemma. Jag funderade rätt mycket över den elevens situation när jag var hemma. Det började äta upp mig så jag berättade för kuratorn på den skolan om mina tankar. Kuratorn sade några kloka ord till mig som jag tar tagit till mig och levt efter vilket har räddat mig från att gå ner mig.

”När du är i skolan så kan du göra allt du kan för eleven, men när du är hemma kan du inte göra något alls.”

Jag vet att jag gör skillnad för eleven när jag är i skolan men när jag är hemma så är det min fritid. Det är viktigt som lärare att kunna göra den distinktionen att skilja på arbete och privatliv. Vissa saker gör jag hemma men det mesta arbetet sker på min arbetsplats; även delar av min förtroendetid. Framförallt när jag arbetar med elevernas sociala situation så är det viktigt att jag gör det på mitt arbete tillsammans med mina kollegor och med eleverna.

IMG_2805Hur ska jag nu göra för att få mina elever att känna trygghet, vilja och lust just nu och när de kommer tillbaka till skolan i januari? Hur ska jag fortsätta ha deras stjärneögon tända? För mig är det viktigt att de ska känna tillit och trygghet med mig som lärare och mina andra kollegor på skolan. Det är viktigt att de känner att de kan komma till oss och berätta hur de mår och hur de känner sig. Om eleven inte känner tillit och trygghet till de vuxna på skolan bli det ännu svårare för oss som lärare att kunna arbeta med att elevernas lärande. I vissa grupper får kunskapslärandet stå tillbaka för det sociala lärandet. I den klass jag är mentor för har vi fått arbeta mycket med det sociala lärandet för att vi ska kunna få till kunskapslärandet.

I januari kommer jag och mina kollegor att stämma av var eleverna befinner sig efter jullovet. Vi behöver känna in på vilken nivå vi behöver starta upp terminen. Kan vi sätta igång med lektionsundervisning eller måste vi arbeta med den  sociala biten under en tid? Att arbeta med trygghet, vilja och lust är något som vi ständigt arbetar med. Hur lockar vi elever att vilja lära? Måste allt lärande vara lustfyllt? Vad innebär det när elever ”inte vill” göra det som jag planerat? Hur ska vi få eleverna att förstå att det är kul att lära? Ska vi strunta i det som inte är lustfyllt? Hur ska vi skapa en undervisningssituation som är utmanande för alla elever?

Under veckan hjälpte jag en kollega med att genomför ett läxförhör i engelska. Efter läxförhöret fick jag och en kollega reda på att en elev hade haft en lapp under bänken som hen kollat på när hen skulle skriva sina ord. Ett par av elevens kamrater uppmärksammade detta och frågade hen vad det var för lapp men hen svarade bara ”inget”. Jag hade inte en tanke på att någon elev skulle komma på tanken att fuska så jag kollade inte ens efter sådana tecken. Vi tog ett samtal med eleven som efter en direkt fråga erkände att hen hade fuskat. Eleven är i svårigheter i sitt lärande och tog en genväg till att få alla rätt (vilket eleven fick med hjälp av sin lapp). Eleven känner en stor press på sig själv att få alla rätt men vet att hen är i svårigheter som gör att eleven har svårt att nå dit. Jag känner att jag hamnar i ett dilemma eftersom jag vet att eleven är i svårigheter. Hur ska vi nu göra om vi ska uppfylla läroplanens strävan att Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära? Vi kan alltid arbeta för att skapa goda relationer mellan elever och lärare, mellan elever och elever men blir tufft att nå det då vi även har kunskapsmål att nå. Vi kommer, tyvärr, alltid ha elever som är i svårigheter som får det tufft att nå kunskapsmålen.

Ska vi ha ens ha lov i skolan? Ska terminerna se ut som de gör idag? I vissa länder arbetar man med tre terminer. Hur skulle det fungera? Vissa skolor i Sverige har flexibla lov, kan det vara något?

Skolan är kompensatoriskt för många elever. Du som lärare, fritidspedagog, förskollärare, barnskötare eller elevassistent är en viktig person för många elever. Gör allt du kan för dessa elever när du är på jobbet. Ge dem tydlighet, struktur, omtanke och kärlek.

På fredag börjar jullovet för 900000 elever i grundskolan. För en stor majoritet är ledigheten efterlängtad men för en del av dem börjar två och en halv veckans helvete. Kommer pappa dricka? Kommer mamma att slå mig? Kommer jag få något paket? Kommer jag att få mat idag? Måste jag gå till affären och snatta för att överleva? Har jag någonstans att bo? Kommer någon att bry sig om mig?

 

 

Det här blogginlägget kom till efter inspiration från dagens lucka i #skolvårens julkalender.


“The things that make me different are the things that make me.”

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.(Skolverket, Lgr 11 s. 7)

Under den senaste veckan har jag funderat en hel del över mitt uppdrag som lärare. Jag har funderat och ställt mig själv frågan ”Varför är jag lärare?”. Jag har ifrågasatt mig själv och det jag gör. Jag har funderat över varför jag ska stå där och undervisa eleverna när en del av samhället inte tror på mina elever?  Varför ska jag stå där och lära eleverna om demokrati och människolivet okränkbarhet? Varför ska jag överhuvudtaget bry mig om att eleverna sam förstå att alla människor är lika värda och att vi ska vara solidariska mot de som är svaga och utsatta? Varför ska jag ens bry mig om jämställdhet?

Jag vill ge mina elever en god förutsättning att kunna bli goda samhällsmedborgare. Jag vill ge dem verktyg att möta framtiden. Jag vill ge dem trygghet och styrka att möta den nutid vi lever i. Jag vill ge dem styrkan att möta främlingsfientligheten som gror och växer i vårt samhälle. Jag vill visa dem att 87% av oss svenskar gillar den mångfald som finns idag. Jag vill visa dem att vi inte kan ställa människor mot andra människor. Vi ska lära dem att vi står upp för de som är svaga och utsatta.

Söndagen den 22 mars kommer jag ännu en gång göra min röst hörd genom att använda min rösträtt. Jag kommer att rösta FÖR mångfalden och MOT främlingsfientligheten. Jag lägger min röst på något av de partier som är för MÅNGFALD. Jag kan inte bestämma hur du ska rösta men jag hoppas att du tänker till en extra gång innan du lägger i din röstsedel i kuvertet. Gå inte på skrämselpropagandan som de främlingsfientliga använder sig av. I ett av de främlingsfientliga partiernas partiprogram skriver de att invandrare ska assimileras. De verkar likt the Borgs i Star Trek att alla ska bli lika och tycka lika.

assimilation (latin assimilaʹtio ’anpassning’, av assiʹmilo, egentligen ’göra lik’, ’efterbilda’)assimileringprocess genom vilken en minoritet, t.ex. en invandrargrupp i det svenska samhället, helt överger sin egen kultur, så att ursprungliga kulturskillnader försvinner (Ur Nationalencyklopedin, assimilation, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/assimilation, hämtad 2014-12-07)

stolarDet är ju klart mycket tryggare att vi alla tycker lika och att vi är lika varandra. Vi ska alla gå i likadana kläder. Alla ska vara blonda, blåögda och dansa folkdans. Alla andra yttringar som att dansa discodans eller något annat vulgärt går ju inte för sig. Alla kvinnor ska stanna hemma, städa, laga mat och lyda sin man. Pojkar får bara ha ”pojk-kläder” och flickor får bara leka med dockor. Gudbevars för pojkar som vill leka med dockor eller flickor som vill leka med bilar. Usch och fy för par av samma kön som vill ha barn. Det går ju inte för sig! Man kan ju inte ha två mammor eller två pappor… Vi ska alla leva i en kärnfamilj!

Eller….nej, jag tror inte på ett sådant synsätt. Jag tror på att människan är och ska vara unik i sin särart. Jag tror på att människan ska tänka och tycka olika. Jag tror att varje enskild medborgare behöver lyfta blicken och se vårt land i ett större perspektiv. Jag står för ett Sverige med en mångfald av människor. Jag står för att alla mina elever ska få vara kvar och leva i ett land där vi tror på människolivets okränkbarhet, individens frihet. Jag tror på ett interkulturellt samhälle där människor med olika språk och kulturer kommunicerar och interagerar med varandra.

Lyft blicken och se vårt samhälle i ett större perspektiv. Vi lever i en globaliserad värld där ingen är mer värd än någon annan. Jag utmanar dig läser detta att bemöta varje främlingsfientligt yttrande! Läs på! Gå inte på felaktig fakta. Var källkritisk till det du läser på Facebook.

“The things that make me different are the things that make me.”
(http://nallepuhcitat.se/different/)

Varje människa är unik och jag är olik dig. Det som skiljer mig från dig är de saker som gör mig till den jag är. Jag vill vara den jag är. För varje människa jag möter så lär jag mig något nytt som gör att jag är jag och att du är du. Tillsammans skapar vi vår framtid i ett tolerant Sverige där alla har rätt att vara olika.

“If the person you are talking to doesn’t appear to be listening, be patient. It may simply be that he has a small piece of fluff in his ear.”
(Från http://nallepuhcitat.se/fluff/)

Jag är lärare för tror jag kan göra skillnad. Jag verkar för ett demokratiskt samhälle där alla människor har rätt att bo, leva och få vara den de vill! Jag är lärare för jag tror på var och en av mina elever.


Nej, jag kan inte ta hand om eleven. Jag är ju inte utbildad för det!

Jag har arbetat inom skolan i 16 år på olika sätt. Under flera år arbetade jag som elevresurs för elever i behov av särskilt stöd. Ett arbete som har varit otroligt spännande men även mycket krävande. Som elevresurs är man otroligt ensam i sitt arbete med eleverna trots att man har ett helt arbetslag runt sig. Många lärare förväntade sig att jag som resurs ska kunna klara av eleven i alla situationer. Jag förväntades att jag skulle vara med eleven under hela skoldagen, utan raster. Jag förväntades möta eleven kl. 6.30 på morgonen och vara med tills eleven gick hem kl. 17. Naturligtvis var det inte precis som jag beskriver ovan men det förtydligar hur man som elevresurs många gånger är ensam och att elevresurserna inte får det stöd de behöver.

IMG_2723Under mina år i skolan har jag mött många elever som har varit i behov av särskilt stöd. Hur ska vi då hantera dessa elever? Hur möter vi eleverna och deras föräldrar i skolan?  Hur talar vi om dessa elever i klassrummet och i personalrummet? Hur möter vi eleverna när de kommer till skolan? Hur möter vi dem på raster och på fritids?

Att bemöta varje enskild elev med respekt och med höga förväntningar varje dag är ett av mina mål som lärare. Jag vill ge varje elev förutsättningar att lyckas i sitt lärande i skolan. Tyvärr har jag under åren sett lärare som inte förmår eller ens vill möta alla elever med respekt och med höga förväntningar. Jag har mött lärare som ser ner på elever som är i behov av stöd på olika sätt. Hur ska eleverna då kunna lyckas? Det är varje enskild elevs rätt att lyckas i skolan varje dag. Det handlar inte bara om att lyckas i sitt lärande utan även som människa i relation till andra människor. Hur ska vi då göra för att nå dit? Jag har ingen quick-fix för detta utan det är ett medvetet arbete som pågår under lång tid. Jag som lärare måste se varje elev i klassrummet, men det är mycket svårt när man undervisar över 70 olika elever. Jag är inte i någon unik situation då många idrottslärare och slöjdlärare har långt fler elever än vad jag har. Det är viktigt att alla elever blir sedda varje dag av sina lärare och fritidspedagoger. Det är varje vuxens ansvar i skolan att se till att detta uppfylls.

Elever som befinner sig i behov av särskilt stöd behöver personer med kompetens, vilja och envishet. Det görs ett fantastiskt arbete av många elevresurser runt om i landet. Många av dessa personer är saknar utbildning för att kunna ge dessa elever rätt stöd.Men ändå gör alla dessa personer en hel del bra saker som gör att deras elever klarar sig genom skolan. En del har en bakgrund inom idrottsrörelsen som ledare och har erfarenheter med sig därifrån.

Hur gör då rektorer när de söker efter elevresurser? Jag förväntar mig att varje rektor söker efter personer som är utbildade och har erfarenheter av elever i behov av särskilt stöd. Dessa elever kan ha olika bekymmer men i de flesta fallen som jag varit med om är det elever som är i någon form utåtagerande. I nästan alla fall där man anställer en person så finns följande parametrar med:

de är unga
de saknar i viss mån erfarenhet av att arbeta med barn
de har endast gymnasieutbildning

Det är ju inte konstigt egentligen…de är billiga! Eller? Tyvärr sätts dessa personer på de absolut tuffaste uppdragen. Det är väldigt få rektorer, enligt min erfarenhet, som väljer att sätta en erfaren pedagog på ett sådant uppdrag.  Varför väljer då lärare att inte ta sådana uppdrag? Det har jag själv funderat över många gånger. För ett antal år sedan fick jag ett uppdrag på en av de skolor jag har arbetat på. Jag skulle ta hand om en elev en dag i veckan då elevens resurs var föräldraledig. I mitt ordinarie uppdrag så skulle jag vara på fritids efter lunch och det var bekymmer med personal på fritids så det var viktigt att jag skulle vara där. Jag frågar då en kollega(utbildad lärare) på skolan, som även var elevens klassföreståndare, om kollegan kunde ta hand om eleven under eftermiddagen. Det var endast en lektion efter lunch som kollegan behövde ta hand om eleven. Det var ett intressant svar på min fråga som jag fick…

IMG_2717_1221x366

Jasså inte?  Det var ju konstigt! Jag, som då arbetade som elevresurs och endast läst ett år på lärarutbildningen, var ju inte utbildad för att ta hand om elever i behov av särskilt stöd. Det är intressant hur en lärare kan anse sig inte vara kompetent nog att ta hand om den här eleven. Den här kollegans uttalande har följt mig genom åren. Frågan får mig ständigt fundera över min roll i skolan framförallt när jag har elever som är i behov av särskilt stöd. Tankarna rör sig runt hur jag ska bemöta eleven på ett sådan sätt som gör att eleven ska kunna lyckas varje lektion, varje dag.

Där jag är idag möter jag elever varje dag som har olika slags behov som jag måste möta på ett professionellt sätt. Jag behöver se till att ha strategier klara för mig för att hantera detta. I den situation som jag befinner mig i just nu så har jag varit tvungen att strama åt undervisningen flera steg. Det har knappt gått att genomföra några genomgångar. Samtliga lärare, i skolan och på fritids, har haft en tuff tid där nog var och en av oss har funderat över vad vi gör där. Vi bestämde oss för att vi skulle genomföra vissa förändringar. Vi ändrade om placeringen i klassrummen till en mer ”traditionell” placering och vi bestämde oss för att återfå studieron i klassrummen. Vi och rektor har haft samtal med ett flertal föräldrar om elevernas beteenden i klassrummen, på rasterna och på fritids. Jag själv införde ett arbetsschema med mycket tydliga instruktioner om hur eleverna skulle göra när de arbetade med det. IMG_2722Det börjar ge vissa resultat men vi har en bit kvar. Vi börjar återfå studieron i klassrummet och detta genom ett envist och konsekvent arbete med elever, föräldrar och oss lärare. Vi bemöter varje elev med respekt för den person de är men vi accepterar inte alla beteenden som de har i klassrummet, på rasterna och på fritids. Vi är tydliga med att skilja på sak och person när vi tillrättavisar eleverna.

Se till att ta hand om era elevresurser på era skolor. Se till att de får den handledning och utbildning de behöver. Se till att uppskatta deras arbete. Byt gärna med dem så att de får avlastning från sitt uppdrag. ”Vi är varandras arbetsmiljö” brukar min biträdande rektor säga och det stämmer så bra. Vi behöver vara lyhörda för våra kollegors arbetssituationer. Vad är det de säger eller egentligen mer vad är det de INTE säger.


I think I’m going slightly mad…

Under en av våra studiedagar föreläste jag om ”Bloggande elever och kollegialt lärande” för lärare i Sundbyberg Stad. Från förskola till gymnasiet. Inför de tre föreläsningar som jag skulle genomföra for en mängd tankar i huvudet som jag till slut fick ner på pränt. Det var fantastiskt roligt att få genomföra dessa föreläsningar om hur jag arbetar med framförallt åk 3 och bloggandet. Nu börjar jag nå målet med den ena gruppen där deras skrivande börjar närma sig sitt slut och vi kan börja publicera lite mer resultat på bloggen. Det märks på eleverna att de börjar nå målet och att de verkar vara rätt nöjda med det resultat som kommer. Den grupp som börjar bli färdiga med sina uppgifter kommer att få göra lite andra saker innan vi återupptar bloggandet. Det är fantastiskt kul att få se elevernas stolthet när deras texter publiceras på bloggen.

Under hösten har jag även påbörjat en utbildning för att handleda lärarstudenter. Det är en utbildning som jag ser framemot att få genomföra. Att få ta emot lärarstudenter är fantastiskt! Att komma lite närmare lärarutbildningen under några veckor känns bra. Jag har idag tagit emot en student som kommer att följa mig under fem veckor. Studenten kommer att fokusera på svenska och språkutveckling. Det kommer att bli intressant att följa studentens tankar och undervisning. I utbildningen till VFU-handledare så ska vi genomföra en observation hos en kollega som läser samma utbildning. Kollegan skulle genomföra en kognitivt utmanande uppgift med sina elever där jag skulle observera olika elevers engagemang för uppgiften. Jag har länge längtat efter att få komma in i andras klassrum för att se hur de arbetar och vad jag kan lära mig av dem. Idag kom chansen! Jag fick följa med Linda som har engelska i åk 8. För mig var det extra kul då jag haft halva klassen tidigare när de gick i åk 6. Att få se hur de har utvecklats från då jag hade dem till idag kändes riktigt bra. Jag undervisade dem i matematik, NO och bild i åk 6. Jag hade ett nära samarbete med vår intro-grupp och tog emot elever som var redo att börja möta undervisningen i klassrummet. Att se dessa elever ha utvecklat språket från att inte kunna någon svenska till att idag klara sig riktigt bra är en ynnest som inte alla lärare får chansen att se. Det var intressant att diskutera med Linda om det jag sett och vad hon själv hade sett. Att få diskutera undervisning direkt i samband med att den har genomförts är spännande. Har vi sett samma saker? Var vi eniga om det vi hade sett? Vilka är styrkorna och vilka är utvecklingsmöjligheterna?

Dagen avslutades med att hålla ytterligare en föreläsning tillsammans med en av våra speciallärare, Ann-Charlotte. Den handlade om läsförståelse och hur vi kan arbeta med det i alla våra ämnen. Att se hur kollegorna gick in i uppgiften för att diskutera olika texter som de själva hade med sig för att arbeta med läsförståelse var mycket givande. Jag upptäckte hur viktigt det är med läsförståelsen då jag genomförde nationella prov i bilogi med mina sexor för två år sedan. Det flera elever gick bet på var just att de inte förstod vad texterna handlade om. Jag försöker nu fokusera på läsning och läsförståelse framförallt med åk 3 men när situationen tillåter kommer vi att arbeta mycket med det i åk 2 också.

Efter föreläsningen för stadens lärare så fick jag ett uppdrag från min rektor att skriva ihop en plan för skolans IKT-strategi och satsningar. Det var ett intressant arbete att få göra. Det var kul att få grotta ner sig i något helt annat än att bara fokusera på elever och undervisning. Jag behöver lite sådana uppdrag ibland just för att hitta energi i andra saker när energin tryter i undervisningen. Det var intressant att få läsa andra skolors och kommuners strategier. Spännande var att många skolor, inklusive jag själv använt oss av samma citat från Skolverkets skrift Utvecklingsbehov avseende IT-användningen inom skolan från 2009.

IT i sig kan inte förbättra elevernas lärande, däremot finns en stor pedagogisk potential om läraren har djup IT-kompetens och reflekterar över sin roll samt över hur undervisningen ska kunna utvecklas med ny teknik.  (Skolverket, 2009, s 21.)

En slutsats som jag dragit, utifrån ovanstående citat och den undersökning jag gjort på skolan, är att det är viktigt att vi lärare diskuterar och tar till oss av ny teknik och nya pedagogiska tankar. Vi ska inte köpa allt rakt av utan vi ska kritiskt granska det som kommer och även koppla det till läroplanen. Vi behöver ständigt diskutera vilka arbetssätt vi vill använda oss av, vilka verktyg vi behöver och hur vi ska kompetensutveckla oss för att nå dit vi vill. Vi ska inte kasta oss in i en-till-en satsningar utan en tydlig strategi för hur vi tar oss an detta. Vi behöver ligga i framkant och stå på tå inför utvecklingen. Eleverna är både konsumenter och producenter av nya medier och kunskap.

Att arbeta som lärare är att vara en tusenkonstnär. Under ett antal veckor före vårt så kallade höstlov så har arbetssituationen varit av en karaktär som jag inte varit med om. Det har känts som att jag haft hundra bollar i luften samtidigt och att jag ska hålla dem uppe hela tiden. Att undervisa i fyra grupper, två i åk 2 och två i åk 3 i svenska och NO innebär en hel del planering. Framförallt då jag ska samarbeta med ytterligare två lärare i åk 3 om svenskan. Jag känner att jag inte har full koll och det känns inte bra. Ett av en lärares stora dilemman är att de flesta lärare, inklusive jag själv, vill ha full koll på samtliga elever jag undervisar. Att jag känner att jag inte har full koll är ju egentligen inte så konstigt eftersom det har varit många bollar i luften. Jag börjar sakta med säkert plocka ner dem en efter en. Jag kan även bocka av saker som blivit klara. Tankarna som har skallrat om kring i skallen börjar att sätta sig på plats och jag börjar fatta beslut om vad jag själv vill framöver. Vad jag vill och hur jag vill att det ska ske får jag berätta om någon annan gång.

Ja…jag känner mig lite som Queen… I’m going slightly mad…


Svar från Regeringskansliet

Den sjunde oktober skickade jag ett mejl till utbildningsministern, Gustav Fridolin, med en inbjudan att komma och skugga mig under en dag. Jag är oerhört imponerad över hur snabbt jag fick svar från regeringskansliet. När jag bjöd in förre finansministern Anders Borg tog tre veckor innan jag fick ett svar från Utbildningsdepartementet. Idag fick jag svar…


Gustav Fridolin – Välkommen att skugga mig en dag!

Hej Gustav Fridolin!

Mitt namn är Jonas och jag arbetar som lärare på en skola i Sundbyberg. Jag skriver till dig då jag har en inbjudan till dig. Jag bjuder härmed in dig att följa mig under en skoldag med mina elever. Jag vill att du ska få möjligheten att delta under en dag på min skola för att se hur det kan se ut i skolan idag. Jag vill att du ska få med dig en berättelse om hur det kan vara att arbeta som lärare idag.

Jag har höga förväntningar på dig som utbildningsminister. Jag förväntar mig att du kommer att lita på oss som lärare. Jag förväntar mig att du kommer att lyssna på oss lärare när vi vill säga dig något. Jag förväntar mig att du kommer att fråga oss vad vi tycker i frågor som berör oss. Din företrädare på posten har tyvärr inte visat något större förtroende för oss lärare.

Jag förväntar mig även att du ställer krav på oss och att du har höga förväntningar på oss. Att du ställer krav på oss och har höga förväntningar är bra för vi kommer att stå på tå och utveckla och driva skolan framåt. Det innebär även att du och regeringen måste ge oss lärare goda förutsättningar för att möta upp de krav och de förväntningar som du ställer på oss. Jag håller med Ingela Netz att

Från den dag du tillträder kommer du oavbrutet att mötas av skolpraktiker med förväntningar. Höga förväntningar. (Ingela Netz, 141005)

Du kommer att möta stora förväntningar på dig då du är ”en av oss”. Du är lärare men har ju inte arbetat i skolan under de senaste åren. Jag tror att det är viktigt för dig att möta verkligheten i skolan lite då och då. Du har en stående inbjudan att besöka mig och min undervisning. Du har ju rätt nära efter som du bor i Sundbyberg så slink in någon timme innan du ska till Rosenbad.

Hör av dig!

Jonas, lärare
(Brevet är mejlat till departementet)


%d bloggare gillar detta: