Kategori: lärande

En skola för alla eller är skolan verkligen till för alla?

IMG_0839 Har vi en skola som är till för alla eller är det så att eleverna ska stöpas in i samma gjutform? Till vilket slags samhälle är det vi ska fostra våra elever i? Vilka kunskaper är det som de kommer att behöva? Tar vi hänsyn till alla elevers olika förutsättningar? När jag gick i skolan så var klasserna homogena. I min skola så var det barn från landet och barn från samhället som gick i skolan. Vi hade lärare som hade arbetat där under lång tid och vi hade sju gifta par bland lärarna. Min syster som är nio år äldre än jag hade samma magister som jag själv hade på mellanstadiet. Min pappa hade min magisters pappa som lärare… I samhället där jag gick i skolan så fanns det två stora tillverkningsindustrier där många föräldrar arbetade. De flesta som föddes i samhället blev kvar i samhället efter grundskolan och gymnasiet. Till detta samhälle så behövdes inte samma kunskaper som vi behöver idag. Idag är vi mer rörliga än någonsin. Vi har möjligheterna att kunna studera över hela världen om vi så vill. Så vilka kunskaper behövs nu?

IMG_3529En skola för alla?

Var den skolan jag gick i en skola för alla? Fick alla samma möjligheter att nå målen? Jag ser det ur mitt elevperspektiv och då tror jag att alla fick samma möjligheter. Men jag är inte helt säker. Alla vi i klassen hade inte samma bakgrund. För min egen del arbetade mina föräldrar och de var gifta. Några klasskompisar hade föräldrar som var skilda. Några klasskompisar tror jag levde i ekonomisk utsatthet. Någon hade många syskon. Någon var enda barnet. Jag vet att det fanns klasskompisar som hade det tufft i skolan och att de fick ju viss hjälp. Nu har jag inte så bra koll på var alla finns i dag men några har flyttat ut i världen och några av dem bor kvar i samma samhälle där de bott hela livet.

En skola någonstans i Sverige

Låt mig berätta om en skola någonstans i Sverige. Den kanske finns eller så finns den inte. I den här skolan går det många elever som har sitt ursprung i andra länder. I den här skolan går det elever som har föräldrar som har en hög akademisk utbildning. I den här skolan går det elever vars föräldrar inte har gått i skolan. Många elever lever i ekonomisk utsatthet. Vissa elever är hemlösa. De får flytta runt bland olika andra- och tredjehandskontrakt. Två veckor här. Tre månader där. En vecka på gatan. På den här skolan finns det elever vars föräldrar inte bor här utan de får bo hos släktingar. Vissa elever bor med sin familj i små lägenheter och där de inte får ro att studera. Några elever lever under utvisningshot trots att de är födda i landet och aldrig bott där föräldrarna kommer från. Blir denna skola någonsin en skola för alla?

IMG_0902Lärarna på den här skolan arbetar hårt med att skapa studiero på lektionerna. Många elever vet inte varför de går i skolan. Lärarna får arbeta mycket med att motivera eleverna till att vilja lära sig. Många elever är luststyrda och har de inte lust att räkna eller att lyssna på en genomgång i grammatik så lämnar de klassrummet eller så börjar de störa de andra i klassen. Att arbeta på den här skolan innebär att lärarna måste vara på tå och använda sig av flera olika verktyg för att bibehålla motivationen och för att behålla studieron. Nu kanske du undrar över varför lärarna är kvar på den här skolan? Du kanske även undrar varför eleverna är kvar på skolan? Skolan och dess lärare arbetar stenhårt med att ha höga förväntningar på eleverna så att de ska nå så långt de kan. Lärarna trivs med att arbeta på skolan och vill verkligen se till att det blir en skola för alla. Eleverna är kvar för att lärarna tror på dem. Att de kan nå sin fulla potential.

För att skolan ska kunna bli en skola för alla så behöver lärarna få arbetsro. Lärarna behöver få göra det de ska göra; undervisa. Lärarna behöver få möjligheter att lära sig att använda IKT som en naturlig del av undervisningen. Lärarna måste få möjligheter att kunna ge det stöd som eleverna behöver. Skolan behöver även rekrytera lärare som vill arbeta med dessa utmaningar.

IMG_1009Varför skola?

En fråga som jag ständigt kommer tillbaka till i mina texter och i mina funderingar är ”Varför skola?”. Många elever och föräldrar behöver fundera över varför behövs skolan? Varför går JAG i skolan? Hur kan vi tillsammans skapa goda förutsättningar för att nå goda resultat? Vilken hjälp behöver de föräldrar som har det tufft i sitt föräldraskap? Vilken hjälp behöver eleverna i sitt kunskapsskapande? Vilken hjälp behöver jag som lärare för att ge eleverna maximala förutsättningar för att kunna lära eleverna att lära? Vad är det som behövs för framtiden? Jag tror att vi behöver lära eleverna att skapa sin egen framtid. Att själva kunna skapa sina kunskaper. Att se till att de blir källkritiska och att de inte köper en sanning rakt av utan att de även kan se bakom sanningen. Jag vet att jag själv ibland går på saker som står på Facebook och delar vidare men jag har blivit mer kritisk till vem är det som står bakom budskapet.

Varför skola? Varför arbetar jag i skolan? Vad är det som triggar mig att fortsätta arbeta med undervisning? Jag tror på människans inneboende förmåga att kunna skapa sin egen framtid. Vissa människor skapar sin egen framtid utan hjälp av någon medan vissa behöver viss stöttning i att skapa sin egen framtid. Att få se glädjen i en elevs ögon när eleven klarar något den inte har klarat tidigare är fantastiskt. Att få se eleven växa av att lära sig.

Ett minne jag har var när jag arbetade som matematiklärare på mellanstadiet på en skola. Under en period så tränade vi hårt på multiplikationstabellerna. Varje vecka hade vi ett multiplikationstest med 92 uppgifter. Eleverna fick 10 minuter på sig för att klara testet. När 10 minuter hade gått fick eleven bara 30 rätt. Eleven klarade heller inte att lösa alla uppgifter. En dag när vi gick till lunchen sade eleven till mig att jag skulle säga några multiplikationstal. Jag lät eleven svara på några och eleven satte vartenda tal blixtsnabbt. Jag sade till eleven att du kommer att ha minst 70 rätt på testet om det går så här bra. Ack så fel jag hade… eleven fick 87 rätt på 7 minuter! I samtal med eleven så framkom det att eleven hade bestämt sig för att hen skulle lära sig alla tabeller! Genom att bestämma sig för att vilja lära sig så kunde eleven lära sig. Jag är övertygad om att alla elever kan lära sig bara de bestämmer sig för det. Vissa elever kommer att klara det galant och utan hjälp men ett antal elever kommer att behöva kämpa stenhårt men de kommer att klara det!

lyssnandeSka vi testa alla på samma sätt?

För närvarande genomför jag nationella prov i svenska i årskurs 3. Det är intressant att se hur proven är sammansatta. Alla elever i hela landet gör samma prov. Men blir svaren rättvisande när vi har elever som aldrig har mött vissa av orden? Vissa svarsalternativ är snarlika och blir svårt för många elever att svara på. Det har ingen betydelse om det är elever som är födda i Sverige av svenska elever eller om det är elever som har föräldrar som är födda utomlands. Blir det då en skola för alla? Alla ska ju bedömas utifrån samma mall.

Vilken slags skola är det vi vill ha? Är det en skola där alla ska stöpas i samma form eller är det en skola där vi vill utveckla individer till att nå sin fulla potential? Ska vi då fortsätta på samma sätt som vi gjort de senaste 30 åren? Eller behöver vi skaka om skolan och skapa något nytt? Ska vi testa alla på samma sätt? Blir PISA-undersökningen rättvisande för vårt sätt att undervisa?

Hur tänker du?


Return to Almedalen – kärlek vid första ögonkastet

Resan och boendet bokat! Jag kommer att delta på Almedalsveckan i år också! Efter att ha deltagit under Almedalsveckan förra året så fick jag mersmak. Det var en intensiv vecka med många intryck. Jag träffade och umgicks med många intressanta personer under veckan. Varför vill jag nu åka igen? Vad vill jag få ut av resan till Almedalen?

Återträff
Jag ser framemot att få träffa flera av de som arbetar med Skolvåren igen. Det kommer bli kul att få bo med personer som gillar att prata skolutveckling på olika plan. Jag hoppas att vi kommer att ha många långa diskussioner.

IMG_0111Intressanta möten
Jag förväntar mig många olika intressanta möten med många olika personer. Jag hoppas kunna möta fler av de personer som jag twittrar med. I Almedalen finns möjligheterna att möta olika människor som vill diskutera kring skolan. Just skolfrågan kan diskuteras ur ett antal olika infallsvinklar. En fråga som väcker många känslor är just frågan ”Varför skola?”. Jag har tidigare skrivit kring just den frågan utifrån mitt perspektiv och mina tankar och det är spännande att hamna utanför boxen och se på andra möjligheter.

Utveckling
Jag hoppas att jag under veckan kommer att utvecklas i mitt sätt att tänka, att vara och att leda. Jag är nyfiken på rektors roll och möjligheter i att driva en skola. Hur ska rektor balansera mellan de statliga kraven (skollag, läroplan) och de kommunala kraven (ekonomi i balans, måluppfyllelse mm)? Vilka förutsättningar har rektor att tillse att lärarna och eleverna får rätt förutsättningar att nå målen?

IMG_3526Politik
I ett inlägg förra året skrev jag om mina tankar kring politiken. Egentligen har jag inte riktigt landat än i mina tankar kring ett politiskt engagemang. Vad krävs det egentligen av mig själv? Vilket stöd skulle jag kunna få? Vilket parti står närmast mina personliga värderingar? Vad ska jag satsa på? Riksdagen? Landstinget? Kommunfullmäktige? Var kan jag påverka mest? Det är ganska bra att vara politiskt obunden när jag bloggar. Kommer jag kunna vara det om jag engagerar mig politiskt? Det skulle vara intressant att få arbeta med skolfrågor på ett högre plan än vad jag gör idag. Att få en helhetsbild över svensk skola och att kunna vara med och påverka den bilden vore spännande.

Varför skola?
I mitt inlägg ”Varför skola?” som publicerades på Skolvårens blogg den 8 augusti förra året skrev jag följande:

Vi skapar människor som kan tänka själva och ta ansvar. Vi skapar människor som tror på mänskligheten. Vi skapar människor som genom sitt handlande ser till att vi ger fler människor en framtid. När vi ställer frågan varför skola  så tar vi ansvar för att skapa något nytt. Vi tar ansvar för att föra upp skolan till diskussion och att se till att alla barn i världen får gå i skolan. Genom detta ger vi människor att skapa sig en egen framtid där de kan försörja sig själva och sina familjer. Genom att ställa frågan varför skola tar vi diskussionen om främlingsfientlighet och står upp för människans lika värde. (Saxat ur inlägget Varför skola?)

Frågor som: Vad är det vi i skolan ska göra? Vilka är det som ska ha åsikter om skolan? Hur ska skolan se ut för att kunna möta framtiden? Behöver diskuteras men kanske inte alltid besvaras. För vem har de rätta svaren? Vem har rätt att sätta de rätta svaren? Vem eller vilka ska ha tolkningsföreträde? Är det föräldrarna? Politikerna? Forskarna? Allmänheten? Twittertroll?

Jag har inte alla svar men en hel del frågor. Att ställa frågorna och diskutera dem tycker jag är intressant. Att diskutera med människor som kan se frågorna ur olika vinklar är mycket givande. Tyvärr finns det personer som anser att man ska tycka si eller så. Vi måste inse att världen inte är svart eller vit. Vi har regnbågens alla färger att förhålla oss till.

Ses vi i Visby under Almedalsveckan?

För mig var det kärlek vid första ögonkastet.


Att tycka nått om skolan eller var det bättre förr?

”Vi som gick i skolan på 40-50-talet hade betyg från 1a klass i folkskolan genom realskolan och uppåt.Ingen mådde illa av det,snarare att man fick reda på hur man låg till,även gentemot klasskamraterna.VAD VAR DET FÖR FEL PÅ DET?” (Citat från na.se och deras diskussionssida)

Ovanstående citat kommer från en diskussion kring en artikel som är publicerad på Nerikes Allehandas sida. Citatet kan ses ur olika perspektiv och vara formulerat på lite olika sätt men andemeningen är densamma: Det var bättre förr. Eller var det verkligen det? Regeringen har nu kommit överens med alliansen om att inrätta en försöksverksamhet för utreda om det ska införas betyg i årskurs fyra. Vad betyder nu detta för betygsfrågan och diskussionen om skolan?

Det är många som tycker saker om skolan och anser sig ha rätt att tycka om skolan. Jag tycker att det är bra att vi för en diskussion om skolan och varför vi har skola. Vi behöver tänka fritt och stort om skolan för att se vilken riktigt vi ska ta med den svenska skolan. Men varför återkommer då uttalanden som citatet ovan? Var verkligen allt bättre förr? Den som skrev citatet tycker ju att ingen mådde illa av att få tidiga betyg. Problemet, som jag ser det, är att hen inte har funderat över vilket samhälle vi hade under 40-talet och vilket samhälle vi har idag. Skolsystemet som fanns under 40- och 50-talet var anpassat för att få ut så många som möjligt i arbete för att vi skulle kunna bygga oss en bättre framtid. Det var enklare för de som inte var studiemotiverade att kunna få ett arbete. Du kunde, i princip, sluta skolan ena dagen och redan den andra börja arbeta på den stora fabriken på orten. Men vad krävs idag av en samhällsmedborgare och vad krävs av skolan idag?

IMG_3238Idag är det svårt för ungdomar som inte är studiemotiverade att kunna ta sig ett arbete efter årskurs 9. Många arbetsgivare kräver minst gymnasiekompetens för att de ska bli anställda. Vi kan se på hur bilmekanikeryrket har förändrats under de senaste 30 åren. Idag behöver en bilmekaniker kunna hantera mer tekniskt komplicerade uppgifter än för 30 år sedan (rätta mig gärna om jag har fel). Vilka kunskaper är det som behövs i framtiden? Vi kan inte veta men vi måste göra eleverna i skolan förberedda på att kunna söka kunskap och kritiskt granska fakta. För 30 år sedan sade många att ”allt som står i tidningen är sant”. Idag säger många att ”allt som står på internet är sant”. Med tanke på den takt som internet utvecklas i och hur enkelt det är att skapa sajter som ser seriösa ut och där man lätt kan tro att det är sant så måste vi bli bättre på källkritik och inte gå på allt.

Ett sådant exempel kommer från sajten Storkens nyheter. För er som inte vet så är Storkens nyheter en satirisk sajt som fejkar artiklar om saker som ska ha hänt. I artikeln som jag länkar till ovan så ska en lärare på en skola i Örebro ha låtit en elev sitta kvar i två timmar på grund av att eleven hade ett mobilskal med en svensk flagga. Artikeln delades över 500 gånger på Facebook och det strömmade in kommentarer om hur läraren och skolan agerat. Det är tragiskt att väldigt många personer TRODDE på artikeln. Skolan blev nedringd och rektor fick massor av mejl från personer som var arga.

IMG_3289Vi i skolan behöver tydligt arbeta med källkritik och lära eleverna hur man kan granska det som skrivs. Vi vuxna behöver också bli bättre på att kritiskt granska det som skrivs. I våra facebookflöden dyker det upp personer som delar olika länkar men inte tänker sig för vad det är de har delat. Jag har vid några tillfällen skrivit till olika personer som jag har som facebookvänner där de har delat länkar där innehållet inte stämmer överens med verkligheten. Det är inte alltid enkelt att göra detta men det är en viktig sak vi behöver göra.

Men vilka är det då som har rätt att tycka något om skolan? Vilka anser sig ha rätt att tycka om skolan? Vilka ska få yttra sig om skolan? Det är några frågor som inte alltid är så enkla att svara på. Det är ju klart att alla som har gått i skolan har en åsikt om skolan. Men är det dem vi ska lyssna på? De flesta som yttrar sig om skolan arbetar inte i skolan men anser sig ha rätt att yttra sig eftersom de gått i skolan. Många åsikter är som citatet ovan att det blev minsann folk av mig med. Men har du då tänkt på hur gammal du var när du gick i skolan? Har du tänk på vad som faktiskt händer med dig under de åren? Kommer du verkligen ihåg allt? Jag kommer inte ihåg allt från min skolgång. Jag kommer ihåg några bra saker och en hel del dåliga saker. Jag minns min fröken Birgitta som jag hade på lågstadiet. Hon var alltid glad och tyckte om oss elever. Jag minns min lärare på mellanstadiet. Det var ingen i klassen som ens tänkte tanken på att vara uppkäftiga mot honom. Men var det bättre förr?

Det är många som anser sig ha rätt att yttra sig om skolan samt att det de tycker är det enda rätta. Vad alla andra tycker så är det fel. Vi kan ta frågan om att förstatliga skolan. Här finns det många som tycker att det är det enda rätta som gäller för att kunna rädda skolan. Bara skolan förstatligas så kommer resultaten och lönerna att öka mångfalt. Det de tycker är det enda rätta. Men var finns nyanserna i just den frågan? Är det verkligen det rätta? Ska staten vara huvudman för skolan? Hur gör man då med friskolorna? Vilka i skolan ska vara anställda av staten? Blir det verkligen bättre? Jag vet inte och för mig är det egentligen en icke-fråga.

Det finns olika organisationer och grupper som diskuterar skolan. Det flödar många åsikter på Twitter där dessa gruppers berättigande diskuteras. Här finns det oftast två läger; ett som anser att det dessa grupper och organisationer håller på med är humbug och naturligtvis de som anser att dessa grupper tillför något till diskussionen om skolan.

Jag följer en organisation som heter #skolvåren. #skolvåren startades av fem personer som har olika intressen av skolan. De ställer frågan ”Varför skola?”

#skolvåren är ett ideellt och partipolitiskt obundet initiativ som startade februari 2013 för att samverka kring skolutvecklingsfrågan på systemnivå. Initiativet har blivit kallat för en ansvarsrörelse och förändringsrörelse och bjuder in alla i samhället till att bidra i formandet av ett hållbart lärande samhälle. Signifikant för initiativet är frågan ”Varför skola?” som väckt reaktioner bland annat under Almedalen 2013. (Från #skolvårens hemsida)

Just att de ställer frågan ”Varför skola?” väcker starka reaktioner bland olika personer som har intresse av skolan på olika sätt. Vad är det som gör att det blir så starka reaktioner när just den frågan ställs? Jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt lyfter diskussionen om skolan och ställer oss just den frågan

Varför skola?

Vi behöver fundera över varför vi har en skola och vad vi behöver skolan till. Vilka kunskaper är det som är viktiga för att utveckla samhället? Vad behöver vi i skolan att göra och vad behöver samhället göra? Hur ska vi organisera skolan för att möta framtiden? I skollagen står att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.(Skollagen 1 kap. 5§) ” Hur ska vi möta det när vi ställer frågan ”Varför skola?”, hur kommer den vetenskapliga grunden och den beprövade erfarenheten in? Jag tror att vi faktiskt kan göra det och att vi kan få in forskningen i skolan och i frågan kring skolan. Vi behöver lyssna på forskningen men även på all beprövad erfarenhet som finns i skolan. tillsammans kan vi lyfta frågan till en högre nivå. Vi behöver lyfta blicken från den undervisning vi själva bedriver för att kunna utveckla vår egen skola och skolan som helhet.

Sedan mina föräldrar gick i skolan har det skett en hel del saker i skolan och i samhället. Tyvärr hinner skolan som system inte riktigt med i samma takt som samhället utvecklas. Samhället och skolan går inte i samma takt. Skolan kan liknas vid en enorm oljetanker. Det tar enormt lång tid att vända på skutan. Det som jag anser behövs göras är att de politiska partierna behöver sätta sig ner och komma överens kring hur skolan ska utvecklas och hur den ska styras. Politiken behöver låta skolan få lugn och ro från olika typer av reformer. Låt inte PISA och TIMSS undersökningarna styra utvecklingen av skolan utan se framåt vad vi faktiskt behöver. Vi kommer att behöva demokratiska medborgare som kan tänka kritiskt, kan tänka ”outside the box”. Medborgare som är kreativa och utvecklar företag, skolor, produkter och nya tjänster. Vi lever inte längre i ett fabrikssamhälle utan i ett kunskapssamhälle. EU tar tagit från åtta nyckelkompetenser som man anser att en EU-medborgare behöver.

1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer. (Skolverket 2008)

Två kompetenser som jag ser är viktiga för skolan är nummer fyra Digital kompetens och och nummer fem Lära att lära. Vad innebär detta med tanke på det tidigare citatet? Hur ska detta bedömas och betygsättas? När mina föräldrar gick i skolan fanns inte dessa nyckelkompetenser och dessa kompetenser var kanske heller inte så efterfrågade. Nu när de finns så blir det kanske än viktigare att faktiskt ställa frågan ”Varför skola?”. Hur ska vi ställa oss till kodning i skolan? Stockholm stad ska, enligt tidningen Ny Teknik, utreda hur  programmering ska få ta plats i undervisningen. Det blir intressant att följa detta och se vad som kommer ut av detta. Hur ska vi ställa oss till detta? Är det beprövad erfarenhet? Finns det forskning som säger att det är bra eller dåligt? Hur ska vi göra när vi vill föra in nya saker i undervisningen? Hur ställer detta sig mot EUs nyckelkompetenser?  Jag ser att det finns en klar koppling till nummer fyra och fem i att lära barn att koda. För vi som lärare får ju själva bestämma hur vi genomför vår undervisning i relation till kunskapskraven.

Så var det bättre förr?

 


Jag vill inte ha lov! Jag vill vara i skolan!

IMG_2863Nu närmar sig jullovet med stormsteg. En välbehövlig ledighet för många lärare och elever. En ledighet där man kan vila upp sig och återfå nya krafter inför den stundande vårterminen. En ledighet som många ser framemot med glädje. Men i varje klass finns det någon eller några elever som står inför sin mest helvetiska tid; att inte få vara i skolan där det finns struktur, tydlighet och omtanke. Många elever i den svenska skolan vaknar upp till två och en halv veckas gungfly.

Ett av skolans uppdrag är att vara kompensatorisk. Vi ska se till att eleven utvecklas i sitt lärande och i sin personliga utveckling att de kan nå så sin fulla potential. Vi arbetar för att elverna ska få med sig de kunskaper de behöver enligt läroplanen.

”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” (Skollag 3 kap 3 § (2010:800) [Hämtad 2014-12-14])

Men om jag nu går tillbaka till det som jag skrev i det första stycket om att nu kommer det ett lov som för många elever innebär ett rent helvete? Hur ska jag då förhålla mig till skollagen och Lgr 11? Skolan och jag som lärare ska arbeta för att eleverna ska känna sig trygga och känna en kunskapstörst; att ha lust att vilja lära. En eller två veckor före ett lov börjar några av mina elever att på sitt sätt uttrycka ett ännu större behov av struktur, tydlighet och omtanke. Det ter sig i uttryck som att de kommer i fler konflikter med kamrater och lärare. De blir mer utåtagerande och med sina handlingar visar de tydligt att de vill inte ha lov.

Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. (Lgr 11, s 10.)

För mig som lärare innebär det att jag måste vara ännu tydligare i vad det är som gäller när det är skola. Jag behöver visa, igen, att jag står pall och att jag fortfarande står kvar. Jag behöver bekräfta elevernas känslor att de faktiskt kommer att sakna mig men att jag kommer att ha det bra. De behöver veta att jag kommer att stå där den 8 januari när skolan börjar igen. De behöver veta att jag kommer att tänka på dem under lovet och att jag hoppas att de kommer att ha det bra.

IMG_2845Visst, jag kommer att fundera lite på hur de har det men för att överleva som lärare behöver jag lära mig hur jag hanterar detta. Jag vet att många av mina elever lever i en situation som jag aldrig har levt i och aldrig kommer att leva i. Vetskapen om mina elevers situation skulle kunna sänka mig om jag ständigt går och funderar över hur de har det. Det har sänkt många lärare som ständigt grubblar över deras elever har det hemma. När jag var ute på min första VFU-utbildning som lärare så träffade jag på en elev som hade det tufft hemma. Jag funderade rätt mycket över den elevens situation när jag var hemma. Det började äta upp mig så jag berättade för kuratorn på den skolan om mina tankar. Kuratorn sade några kloka ord till mig som jag tar tagit till mig och levt efter vilket har räddat mig från att gå ner mig.

”När du är i skolan så kan du göra allt du kan för eleven, men när du är hemma kan du inte göra något alls.”

Jag vet att jag gör skillnad för eleven när jag är i skolan men när jag är hemma så är det min fritid. Det är viktigt som lärare att kunna göra den distinktionen att skilja på arbete och privatliv. Vissa saker gör jag hemma men det mesta arbetet sker på min arbetsplats; även delar av min förtroendetid. Framförallt när jag arbetar med elevernas sociala situation så är det viktigt att jag gör det på mitt arbete tillsammans med mina kollegor och med eleverna.

IMG_2805Hur ska jag nu göra för att få mina elever att känna trygghet, vilja och lust just nu och när de kommer tillbaka till skolan i januari? Hur ska jag fortsätta ha deras stjärneögon tända? För mig är det viktigt att de ska känna tillit och trygghet med mig som lärare och mina andra kollegor på skolan. Det är viktigt att de känner att de kan komma till oss och berätta hur de mår och hur de känner sig. Om eleven inte känner tillit och trygghet till de vuxna på skolan bli det ännu svårare för oss som lärare att kunna arbeta med att elevernas lärande. I vissa grupper får kunskapslärandet stå tillbaka för det sociala lärandet. I den klass jag är mentor för har vi fått arbeta mycket med det sociala lärandet för att vi ska kunna få till kunskapslärandet.

I januari kommer jag och mina kollegor att stämma av var eleverna befinner sig efter jullovet. Vi behöver känna in på vilken nivå vi behöver starta upp terminen. Kan vi sätta igång med lektionsundervisning eller måste vi arbeta med den  sociala biten under en tid? Att arbeta med trygghet, vilja och lust är något som vi ständigt arbetar med. Hur lockar vi elever att vilja lära? Måste allt lärande vara lustfyllt? Vad innebär det när elever ”inte vill” göra det som jag planerat? Hur ska vi få eleverna att förstå att det är kul att lära? Ska vi strunta i det som inte är lustfyllt? Hur ska vi skapa en undervisningssituation som är utmanande för alla elever?

Under veckan hjälpte jag en kollega med att genomför ett läxförhör i engelska. Efter läxförhöret fick jag och en kollega reda på att en elev hade haft en lapp under bänken som hen kollat på när hen skulle skriva sina ord. Ett par av elevens kamrater uppmärksammade detta och frågade hen vad det var för lapp men hen svarade bara ”inget”. Jag hade inte en tanke på att någon elev skulle komma på tanken att fuska så jag kollade inte ens efter sådana tecken. Vi tog ett samtal med eleven som efter en direkt fråga erkände att hen hade fuskat. Eleven är i svårigheter i sitt lärande och tog en genväg till att få alla rätt (vilket eleven fick med hjälp av sin lapp). Eleven känner en stor press på sig själv att få alla rätt men vet att hen är i svårigheter som gör att eleven har svårt att nå dit. Jag känner att jag hamnar i ett dilemma eftersom jag vet att eleven är i svårigheter. Hur ska vi nu göra om vi ska uppfylla läroplanens strävan att Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära? Vi kan alltid arbeta för att skapa goda relationer mellan elever och lärare, mellan elever och elever men blir tufft att nå det då vi även har kunskapsmål att nå. Vi kommer, tyvärr, alltid ha elever som är i svårigheter som får det tufft att nå kunskapsmålen.

Ska vi ha ens ha lov i skolan? Ska terminerna se ut som de gör idag? I vissa länder arbetar man med tre terminer. Hur skulle det fungera? Vissa skolor i Sverige har flexibla lov, kan det vara något?

Skolan är kompensatoriskt för många elever. Du som lärare, fritidspedagog, förskollärare, barnskötare eller elevassistent är en viktig person för många elever. Gör allt du kan för dessa elever när du är på jobbet. Ge dem tydlighet, struktur, omtanke och kärlek.

På fredag börjar jullovet för 900000 elever i grundskolan. För en stor majoritet är ledigheten efterlängtad men för en del av dem börjar två och en halv veckans helvete. Kommer pappa dricka? Kommer mamma att slå mig? Kommer jag få något paket? Kommer jag att få mat idag? Måste jag gå till affären och snatta för att överleva? Har jag någonstans att bo? Kommer någon att bry sig om mig?

 

 

Det här blogginlägget kom till efter inspiration från dagens lucka i #skolvårens julkalender.


Nej, jag kan inte ta hand om eleven. Jag är ju inte utbildad för det!

Jag har arbetat inom skolan i 16 år på olika sätt. Under flera år arbetade jag som elevresurs för elever i behov av särskilt stöd. Ett arbete som har varit otroligt spännande men även mycket krävande. Som elevresurs är man otroligt ensam i sitt arbete med eleverna trots att man har ett helt arbetslag runt sig. Många lärare förväntade sig att jag som resurs ska kunna klara av eleven i alla situationer. Jag förväntades att jag skulle vara med eleven under hela skoldagen, utan raster. Jag förväntades möta eleven kl. 6.30 på morgonen och vara med tills eleven gick hem kl. 17. Naturligtvis var det inte precis som jag beskriver ovan men det förtydligar hur man som elevresurs många gånger är ensam och att elevresurserna inte får det stöd de behöver.

IMG_2723Under mina år i skolan har jag mött många elever som har varit i behov av särskilt stöd. Hur ska vi då hantera dessa elever? Hur möter vi eleverna och deras föräldrar i skolan?  Hur talar vi om dessa elever i klassrummet och i personalrummet? Hur möter vi eleverna när de kommer till skolan? Hur möter vi dem på raster och på fritids?

Att bemöta varje enskild elev med respekt och med höga förväntningar varje dag är ett av mina mål som lärare. Jag vill ge varje elev förutsättningar att lyckas i sitt lärande i skolan. Tyvärr har jag under åren sett lärare som inte förmår eller ens vill möta alla elever med respekt och med höga förväntningar. Jag har mött lärare som ser ner på elever som är i behov av stöd på olika sätt. Hur ska eleverna då kunna lyckas? Det är varje enskild elevs rätt att lyckas i skolan varje dag. Det handlar inte bara om att lyckas i sitt lärande utan även som människa i relation till andra människor. Hur ska vi då göra för att nå dit? Jag har ingen quick-fix för detta utan det är ett medvetet arbete som pågår under lång tid. Jag som lärare måste se varje elev i klassrummet, men det är mycket svårt när man undervisar över 70 olika elever. Jag är inte i någon unik situation då många idrottslärare och slöjdlärare har långt fler elever än vad jag har. Det är viktigt att alla elever blir sedda varje dag av sina lärare och fritidspedagoger. Det är varje vuxens ansvar i skolan att se till att detta uppfylls.

Elever som befinner sig i behov av särskilt stöd behöver personer med kompetens, vilja och envishet. Det görs ett fantastiskt arbete av många elevresurser runt om i landet. Många av dessa personer är saknar utbildning för att kunna ge dessa elever rätt stöd.Men ändå gör alla dessa personer en hel del bra saker som gör att deras elever klarar sig genom skolan. En del har en bakgrund inom idrottsrörelsen som ledare och har erfarenheter med sig därifrån.

Hur gör då rektorer när de söker efter elevresurser? Jag förväntar mig att varje rektor söker efter personer som är utbildade och har erfarenheter av elever i behov av särskilt stöd. Dessa elever kan ha olika bekymmer men i de flesta fallen som jag varit med om är det elever som är i någon form utåtagerande. I nästan alla fall där man anställer en person så finns följande parametrar med:

de är unga
de saknar i viss mån erfarenhet av att arbeta med barn
de har endast gymnasieutbildning

Det är ju inte konstigt egentligen…de är billiga! Eller? Tyvärr sätts dessa personer på de absolut tuffaste uppdragen. Det är väldigt få rektorer, enligt min erfarenhet, som väljer att sätta en erfaren pedagog på ett sådant uppdrag.  Varför väljer då lärare att inte ta sådana uppdrag? Det har jag själv funderat över många gånger. För ett antal år sedan fick jag ett uppdrag på en av de skolor jag har arbetat på. Jag skulle ta hand om en elev en dag i veckan då elevens resurs var föräldraledig. I mitt ordinarie uppdrag så skulle jag vara på fritids efter lunch och det var bekymmer med personal på fritids så det var viktigt att jag skulle vara där. Jag frågar då en kollega(utbildad lärare) på skolan, som även var elevens klassföreståndare, om kollegan kunde ta hand om eleven under eftermiddagen. Det var endast en lektion efter lunch som kollegan behövde ta hand om eleven. Det var ett intressant svar på min fråga som jag fick…

IMG_2717_1221x366

Jasså inte?  Det var ju konstigt! Jag, som då arbetade som elevresurs och endast läst ett år på lärarutbildningen, var ju inte utbildad för att ta hand om elever i behov av särskilt stöd. Det är intressant hur en lärare kan anse sig inte vara kompetent nog att ta hand om den här eleven. Den här kollegans uttalande har följt mig genom åren. Frågan får mig ständigt fundera över min roll i skolan framförallt när jag har elever som är i behov av särskilt stöd. Tankarna rör sig runt hur jag ska bemöta eleven på ett sådan sätt som gör att eleven ska kunna lyckas varje lektion, varje dag.

Där jag är idag möter jag elever varje dag som har olika slags behov som jag måste möta på ett professionellt sätt. Jag behöver se till att ha strategier klara för mig för att hantera detta. I den situation som jag befinner mig i just nu så har jag varit tvungen att strama åt undervisningen flera steg. Det har knappt gått att genomföra några genomgångar. Samtliga lärare, i skolan och på fritids, har haft en tuff tid där nog var och en av oss har funderat över vad vi gör där. Vi bestämde oss för att vi skulle genomföra vissa förändringar. Vi ändrade om placeringen i klassrummen till en mer ”traditionell” placering och vi bestämde oss för att återfå studieron i klassrummen. Vi och rektor har haft samtal med ett flertal föräldrar om elevernas beteenden i klassrummen, på rasterna och på fritids. Jag själv införde ett arbetsschema med mycket tydliga instruktioner om hur eleverna skulle göra när de arbetade med det. IMG_2722Det börjar ge vissa resultat men vi har en bit kvar. Vi börjar återfå studieron i klassrummet och detta genom ett envist och konsekvent arbete med elever, föräldrar och oss lärare. Vi bemöter varje elev med respekt för den person de är men vi accepterar inte alla beteenden som de har i klassrummet, på rasterna och på fritids. Vi är tydliga med att skilja på sak och person när vi tillrättavisar eleverna.

Se till att ta hand om era elevresurser på era skolor. Se till att de får den handledning och utbildning de behöver. Se till att uppskatta deras arbete. Byt gärna med dem så att de får avlastning från sitt uppdrag. ”Vi är varandras arbetsmiljö” brukar min biträdande rektor säga och det stämmer så bra. Vi behöver vara lyhörda för våra kollegors arbetssituationer. Vad är det de säger eller egentligen mer vad är det de INTE säger.


I think I’m going slightly mad…

Under en av våra studiedagar föreläste jag om ”Bloggande elever och kollegialt lärande” för lärare i Sundbyberg Stad. Från förskola till gymnasiet. Inför de tre föreläsningar som jag skulle genomföra for en mängd tankar i huvudet som jag till slut fick ner på pränt. Det var fantastiskt roligt att få genomföra dessa föreläsningar om hur jag arbetar med framförallt åk 3 och bloggandet. Nu börjar jag nå målet med den ena gruppen där deras skrivande börjar närma sig sitt slut och vi kan börja publicera lite mer resultat på bloggen. Det märks på eleverna att de börjar nå målet och att de verkar vara rätt nöjda med det resultat som kommer. Den grupp som börjar bli färdiga med sina uppgifter kommer att få göra lite andra saker innan vi återupptar bloggandet. Det är fantastiskt kul att få se elevernas stolthet när deras texter publiceras på bloggen.

Under hösten har jag även påbörjat en utbildning för att handleda lärarstudenter. Det är en utbildning som jag ser framemot att få genomföra. Att få ta emot lärarstudenter är fantastiskt! Att komma lite närmare lärarutbildningen under några veckor känns bra. Jag har idag tagit emot en student som kommer att följa mig under fem veckor. Studenten kommer att fokusera på svenska och språkutveckling. Det kommer att bli intressant att följa studentens tankar och undervisning. I utbildningen till VFU-handledare så ska vi genomföra en observation hos en kollega som läser samma utbildning. Kollegan skulle genomföra en kognitivt utmanande uppgift med sina elever där jag skulle observera olika elevers engagemang för uppgiften. Jag har länge längtat efter att få komma in i andras klassrum för att se hur de arbetar och vad jag kan lära mig av dem. Idag kom chansen! Jag fick följa med Linda som har engelska i åk 8. För mig var det extra kul då jag haft halva klassen tidigare när de gick i åk 6. Att få se hur de har utvecklats från då jag hade dem till idag kändes riktigt bra. Jag undervisade dem i matematik, NO och bild i åk 6. Jag hade ett nära samarbete med vår intro-grupp och tog emot elever som var redo att börja möta undervisningen i klassrummet. Att se dessa elever ha utvecklat språket från att inte kunna någon svenska till att idag klara sig riktigt bra är en ynnest som inte alla lärare får chansen att se. Det var intressant att diskutera med Linda om det jag sett och vad hon själv hade sett. Att få diskutera undervisning direkt i samband med att den har genomförts är spännande. Har vi sett samma saker? Var vi eniga om det vi hade sett? Vilka är styrkorna och vilka är utvecklingsmöjligheterna?

Dagen avslutades med att hålla ytterligare en föreläsning tillsammans med en av våra speciallärare, Ann-Charlotte. Den handlade om läsförståelse och hur vi kan arbeta med det i alla våra ämnen. Att se hur kollegorna gick in i uppgiften för att diskutera olika texter som de själva hade med sig för att arbeta med läsförståelse var mycket givande. Jag upptäckte hur viktigt det är med läsförståelsen då jag genomförde nationella prov i bilogi med mina sexor för två år sedan. Det flera elever gick bet på var just att de inte förstod vad texterna handlade om. Jag försöker nu fokusera på läsning och läsförståelse framförallt med åk 3 men när situationen tillåter kommer vi att arbeta mycket med det i åk 2 också.

Efter föreläsningen för stadens lärare så fick jag ett uppdrag från min rektor att skriva ihop en plan för skolans IKT-strategi och satsningar. Det var ett intressant arbete att få göra. Det var kul att få grotta ner sig i något helt annat än att bara fokusera på elever och undervisning. Jag behöver lite sådana uppdrag ibland just för att hitta energi i andra saker när energin tryter i undervisningen. Det var intressant att få läsa andra skolors och kommuners strategier. Spännande var att många skolor, inklusive jag själv använt oss av samma citat från Skolverkets skrift Utvecklingsbehov avseende IT-användningen inom skolan från 2009.

IT i sig kan inte förbättra elevernas lärande, däremot finns en stor pedagogisk potential om läraren har djup IT-kompetens och reflekterar över sin roll samt över hur undervisningen ska kunna utvecklas med ny teknik.  (Skolverket, 2009, s 21.)

En slutsats som jag dragit, utifrån ovanstående citat och den undersökning jag gjort på skolan, är att det är viktigt att vi lärare diskuterar och tar till oss av ny teknik och nya pedagogiska tankar. Vi ska inte köpa allt rakt av utan vi ska kritiskt granska det som kommer och även koppla det till läroplanen. Vi behöver ständigt diskutera vilka arbetssätt vi vill använda oss av, vilka verktyg vi behöver och hur vi ska kompetensutveckla oss för att nå dit vi vill. Vi ska inte kasta oss in i en-till-en satsningar utan en tydlig strategi för hur vi tar oss an detta. Vi behöver ligga i framkant och stå på tå inför utvecklingen. Eleverna är både konsumenter och producenter av nya medier och kunskap.

Att arbeta som lärare är att vara en tusenkonstnär. Under ett antal veckor före vårt så kallade höstlov så har arbetssituationen varit av en karaktär som jag inte varit med om. Det har känts som att jag haft hundra bollar i luften samtidigt och att jag ska hålla dem uppe hela tiden. Att undervisa i fyra grupper, två i åk 2 och två i åk 3 i svenska och NO innebär en hel del planering. Framförallt då jag ska samarbeta med ytterligare två lärare i åk 3 om svenskan. Jag känner att jag inte har full koll och det känns inte bra. Ett av en lärares stora dilemman är att de flesta lärare, inklusive jag själv, vill ha full koll på samtliga elever jag undervisar. Att jag känner att jag inte har full koll är ju egentligen inte så konstigt eftersom det har varit många bollar i luften. Jag börjar sakta med säkert plocka ner dem en efter en. Jag kan även bocka av saker som blivit klara. Tankarna som har skallrat om kring i skallen börjar att sätta sig på plats och jag börjar fatta beslut om vad jag själv vill framöver. Vad jag vill och hur jag vill att det ska ske får jag berätta om någon annan gång.

Ja…jag känner mig lite som Queen… I’m going slightly mad…


#IKTsbg

Sundbyberg Stad genomförde en inspirationsdag inom IKT för alla lärare i kommunen, från förskola till gymnasium. Under dagen föreläste ett tio-tal olika föreläsare om olika ämnen som hade en gemensam nämnare; IKT. Under dagen twittrades det en hel del under #IKTsbg. Ni hittar presentationen och länk till Twitterflödet i menyn under Föreläsningar – Bloggande lärare och kollegialt lärande


Varför måste jag göra läxorna? Jag vill inte göra läxorna!

Varför måste jag göra läxorna? Jag vill inte göra läxorna!

Läxor är något alla har en åsikt om. ”Alla” tycker ju att man måste ju ha läxor i skolan. Hur ska man annars kunna lära sig något? En lärare som inte ger läxor ses som en dålig lärare. En elev som inte gör sina läxor ses som en dålig elev. Hur kan det komma sig? Vad beror det på att ”alla” tycker att läxor är så viktigt? Jag får känslan av att det är viktigare med läxor än att undervisningen i klassrummet är på topp.

Kommunfullmäktige i Hallstahammars kommun beslöt i somras att tillsätta en utredning om att eventuellt skippa läxor i skolan. Ett beslut som fick fd utbildningsminister Björklund att gå i taket och många med honom.

Jag tänker ta initiativet till en lagändring som skulle betyda att kommuner inte får lägga sig i den här typen av pedagogiska beslut. Det är lärarna som bestämma hur undervisningen läggs upp och då bland annat hur mycket läxor som ges, säger Jan Björklund (FP). (svt.se 16/6-14)

Jag kan faktiskt hålla med förre ministern om att det är lärarna som ska fatta beslutan om läxor eller inte. Det är lärarens sak att planera och genomföra undervisningen och inte politikernas. Men som lärare måste jag även fundera på VARFÖR jag ger läxor och HUR. Jag har funderat en hel del kring läxor och läxornas varande eller icke-varande. Att slentrianmässigt ge ut läxor är inte konstruktivt för elevernas lärande. En del lärare delar ut läxor på sådant som eleverna inte har haft undervisning om. En del lärare ger läxor som gör att eleverna måste få massor av hjälp av sina föräldrar. En del lärare ger samma läxor till alla elever trots att eleverna ligger på olika nivåer.

En genomtänkt läxa är en läxa där eleven kan göra den utan någon hjälp av en vuxen. En bra läxa är en läxa där eleven utmanas på sin nivå. En läxa om är för svår leder till konflikter i familjen när läxan ska göras. En för svår läxa leder till att elever som redan har dåligt självförtroende sänker sig än mer. Är det skolans uppgift att skapa konflikter mellan barn och föräldrar?

Är det skolans uppgift att sänka elevernas självförtroende?

I skolan möter vi elever som är nyanlända och inte har språket ännu och vars föräldrar heller inte har språket. Vi möter elever som lever i ekonomisk utsatthet där varje dag innebär ett vändande på de pengar man har. Vi möter elever som i perioder inte vet var de ska sova nästa natt. Hur ska dessa elever kunna genomföra sina läxor och ens kunna koncentrera sig på att göra läxorna när det finns andra saker i livet som är än viktigare än att läxan blir gjord? Vi lärare kan inte förutsätta att alla elever har dator och tillgång till internet. När jag arbetade på mellanstadiet fick eleverna möjlighet att på läxhjälpen använda datorer för att göra sina läxor och att kunna lämna in läxan digitalt. Här har skolan en viktig uppgift att ge alla elever den möjligheten. Vi kan också uppmuntra eleverna att gå till biblioteket för att kunna arbeta.

Pernilla Alm skriver i sin blogg Läxfritt om elevers skolplikt och arbetstid. Hur många föräldrar vill arbeta hemma efter sin arbetstid? Många föräldrar tycker att eleverna SKA ha läxor bara för att det har alltid varit så. De hade ju läxor så varför ska inte deras barn ha det…det blir ju orättvist… En annan sak som Pernilla Alm tar upp i sitt inlägg Föräldratrycket – igen handlar om tid:

Arbetstiden. Att tänka ut och planera bra läxor, att genomföra dem, följa upp (och jaga för att få in dem) tar tid. Tid vi lärare faktiskt inte har. Läs DN idag, mycket bra artikel som berättar exakt hur det är. Och ärligt. Vem vill sitta hemma och jobba kvällstid, egentligen?(Pernilla Alm 14/10-14)

Jag vill lägga min tid på min undervisning i klassrummet. Jag vill skapa förutsättningar för lärandet under skoldagen. Jag vill ge varje elev de bästa förutsättningarna utifrån deras förutsättningar och behov. Jag vill att alla elever ska känna glädje över att lära sig nya saker och att inhämta ny kunskap. Jag har höga förväntningar på alla elever oavsett vilken bakgrund de har. Alla elever har möjligheten att nå dit de vill – men behövs läxorna då?


Att göra skillnad

Vad innebär det att göra skillnad? När du arbetar som lärare så gör du skillnad varje enskild dag som du arbetar med eleverna. För en del elever är din insats i skolan livsviktig. Att du finns där och tillrättavisar, pratar med, kramar om, skäller på, undervisar, lyssnar på eleven kan vara det som gör skillnad på liv eller död. Många elever i skolan har varit med om händelser som du eller jag aldrig någonsin kommer att få behöva uppleva. Jag möter elever varje dag som har mist någon av sina föräldrar. Jag möter elever som har flytt från krig och elände. Jag möter elever vars föräldrar inte är mentalt närvarande. Jag möter elever som lever under existensminimum. Jag möter elever som knappt vet om de har ett hem att åka till efter skolan.

Jag sticker inte under stolen med att det är tufft på min skola. Med tanke på de förutsättningar som jag skrev om nyss så är det inte alldeles enkelt att undervisa eleverna. Hur ska du kunna ta in kunskap om du inte vet var du ska bo? Hur ska du kunna lyssna på en lärare när du funderar på om du kommer få mat på bordet när du kommer hem? Många av våra elever är riktiga kämpar. Trots sina minimala förutsättningar lyckas de ändå på något sätt kämpa sig vidare.

Mitt arbete handlar till stor del att varje dag, varje lektion sätta gränser. När elever inte får gränser hemifrån måste vi i skolan vara tydliga och stabila vuxna. Jag måste vara hockeyrinken som står kvar där och tar emot smällarna. Jag är där och tar emot ord och slag. Jag är där och står fast vid det jag sagt. Jag är fyrkantig och viker inte en tum.

”Jag önskar att du var min pappa.”

Elev 8 år

Det finns många bottnar när en elev säger att den önskar att jag var elevens pappa. Visst känns det uppmuntrande att eleven tycker om mig men det känns även tragiskt. Föräldrarna ska ju alltid komma i första rummet.

För mig är det oerhört viktigt att eleven förstår varför jag tillrättavisar eleven. Eleven måste förstå att det är beteendet som jag inte gillar. Eleven måste först att jag tycker om eleven som person. När en elev säger att den vill att jag är elevens pappa så känner jag någonstans att den har förstått mitt budskap. Jag gillar dig men inte det du gör.

Att göra skillnad kan vara skiljelinjen mellan liv eller död. Kanske inte just idag men i morgon.


Får de inte lära sig att skriva med papper och penna?

Under det här läsåret så kommer jag att framförallt undervisa i svenska i årskurs 2 och 3 på min skola. Det är ett spännande uppdrag att få följa dessa elevers utveckling i svenskämnet. Jag själv ger mig in i ett ämne som jag har behörighet i men inte undervisat så mycket i. Det innebär att jag måste hela tiden stå på tå inför de utmaningar som detta medför. En av mina visioner med min undervisning under året är att vi ska arbeta med läsförståelse via En läsande klass och att vi ska arbeta digitalt. I Lgr 11 står det att:

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga. (Lgr 11, s. 9)

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola

  • kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt,
  • kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande, (Lgr 11, s 13 & 14)

Det är viktigt att skapa förutsättningar för dagens elever för ett nutida och framtida lärande. Genom att vi i skolan arbetar på olika sätt skapar vi dessa förutsättningar för eleverna. Dagens elever behöver få kunskaper och verktyg i hur de ska hantera sitt lärande och sin kommande framtid.

Många gånger när elever skriver olika slags texter i skolan så är det endast för en mottagare: läraren. Detta kan leda till att eleverna tappar motivationen för att skriva och för att utveckla sitt skrivande. När man får möjligheten att låta andra läsa det man har skrivit leder till, enligt min mening, till en ökad motivation att skriva mer. Vi kommer under läsåret att arbeta med en blogg där syftet är att ge elevernas texter fler läsare. Jag tror på att skapa ett lustfyllt lärande så kommer eleverna själva att vilja ta ett ökat ansvar för sitt eget lärande.

Men ska de inte få lära sig att skriva med papper och penna?
Inom skolvärlden finns det många olika åsikter om huruvida man bara ska skriva med papper och penna eller om man bara ska använda sig av datorn som verktyg. Här har nog varje lärare en egen åsikt om hur det ska gå till.  Inom forskningen kring läs- och skrivutveckling finns många olika tankar om hur man gör på bästa sätt. En som har fått stor uppmärksamhet är den norske forskaren Arne Trageton som har forskat kring läs- och skrivutveckling i förskoleklass och åk 1-3. Han har arbetat fram en metod som heter ”Att skriva sig till läsning” (ASL). Det en metod som förenklat går ut på att intresset för läsningen förs in via skrivande på datorn. Eleverna arbetar parvis vid datorn med ett lekskrivande som sedan utvecklas till ett skrivande och läsande. Pennan som skrivverktyg förs in senare i undervisningen.

För många elever är just skrivandet för hand mycket mer ansträngande än att skriva på ett tangentbord. Att eleverna ska träna på att skriva för hand är självklart då det är ett av de centrala innehållen i kursplanen i svenska och även ett av kunskapskraven i årskurs 3.

Att arbeta två och två
Jag tror mycket på att arbeta parvis med datorerna. Här kan jag som lärare välja hur jag vill dela in eleverna när de arbetar. Antingen två elever som ”drar” lika mycket eller en ”dragare” och en ”påhängare”. När eleverna samtalar och skriver tillsammans uppstår ett lärande som blir 1+1=3. De kan själva lösa uppgifterna utan att jag som lärare måste gå in och styra. I viss fall behövs min styrning mer än i andra fall.

Hur påverkas min lärarroll?
Jag måste ju förhålla mig till detta på olika sätt. Eleverna behöver ges förutsättningar för att kunna förstå vad som ska göras och på vilket sätt det ska göras. Jag behöver även ha full koll på varje elevs lärande så att ingen ramlar mellan stolarna. Vem är det som gör vad i arbetet med texterna? Är alla elever delaktiga? Hur får jag upp ögonen för de elever som inte är delaktiga i arbetet?

Det är med stor spänning som jag ser framemot arbetet under året med eleverna. Jag hoppas att då jag använder mig av olika sätt att arbeta så hoppas jag att fler elever kommer att nå kunskapskraven i svenska i årskurs 3.


%d bloggare gillar detta: