Varje morgon när jag släpper in mina elever i klassrummet tar jag varje elev i hand och hälsar. Det är en rutin jag haft i flera år. Det känns bra att ha sett var och en i klassen minst en gång den dagen. En dag för några år sedan började jag fundera på om Samira varit i skolan. Jag frågade min kollega och jo, Samira hade varit i skolan men jag hade inte märkt henne. Jag skämdes över att jag inte hade sett henne under dagen och sedan dess började jag med att hälsa på varje elev. Jag vill att varje elev i min klass ska känna att ”Jonas har sett mig idag”.
En av de bästa stunderna under dagen är när vi ska äta lunch. Visserligen kan det vara lite hög ljudnivå i matsalen men det är en trevlig stund tillsammans med klassen. Jag brukar sätta mig på olika platser i matsalen varje dag så jag får tid att prata med de flesta eleverna någon gång under veckan. Ett par av eleverna försöker alltid ”boka upp mig” dagen innan så att jag ska sitta med dem.
Pär är en av de elever som gärna ”bokar upp mig” så att jag ska sitta bredvid honom. Pär gillar att prata och diskutera olika saker. Det är alltid kul och intressant att prata med honom. Jag minns särskilt en lunch för ett tag sedan när jag satt bredvid Pär. Han har många funderingar och pratar i ett. Plötsligt frågar han mig: ”Jonas, måste man byta skola?”. Jag svarar honom att det måste man ju inte göra men det är ju något som dina föräldrar bestämmer. Jag frågade honom varför han undrade det och han berättade att han skulle byta skola till nästa år. Men han ville inte det och var lite orolig för det. Jag uppmanade honom att prata med sina föräldrar.
Det gick några dagar och så kom Pär fram till mig i klassrummet och sade att nu hade han pratat med mamma och pappa. ”Jag ska gå kvar här nästa år med!” sade han och var nöjd. Det är i dessa samtal som jag fördjupar min professionella relation till eleven. Jag kommer närmare och bygger förtroende. Skulle jag behöva tillrättavisa eleven någon gång har jag ett relationskapital att ta av.
En annan rutin som vi har i mitt klassrum är att vi efter varje rast har en stunds läsning. Jag sätter upp en lapp på tavlan där det står ”tyst läsning” och eleverna tar fram sina böcker och sätter sig och läser. Det är en stor njutning att se alla 25 sitta där och läsa koncentrerat. Ett magiskt tillfälle under hösten uppstod när Cesar, som har stora svårigheter med sin läsning, fick en egen dator och tillgång till att lyssna på böcker. Cesar har alltid valt alldeles för tjocka böcker som han inte alls kan läsa på grund av sina bekymmer. Men han vill ju läsa de böcker som de andra läser. Jag fixade iordning så att Cesar med par enkla klick själv kunde sätta igång sin bok för att lyssna. Det värmer mig i hjärtat varje gång han nu hämtar sin dator och hörlurar och försvinner iväg i en fjärran värld som han inte hade tillgång till innan. Tidigare var Cesar hänvisad till mycket lättlästa böcker, som Rolf på jakt eller liknande böcker. Nu när han kan lyssna så vill han höra Harry Potter och Halvblodsprinsen.
Jag tycker att det är viktigt att ge alla elever de förutsättningar som behövs för att klara av skolan. Cesar är en elev som troligen kanske behöver lite längre tid än andra för att klara av skolan och han kommer behöva mycket stöd. Men han kommer att klara av skolan med min, föräldrarnas och andra lärares hjälp.
Att arbeta som lärare är faktiskt fantastiskt.
Krönikan publicerades först i tidningen "Din karriär" nummer 2, 2017, som ges ut av Trapets Media AB
Vi har ett tydligt mandat i skollagen att kunna omhänderta elevernas mobiltelefoner om de används på ett störande sätt. Hur ska man då tänka? Ska vi införa ett generellt förbud för mobiltelefoner på alla skolor? Det finns skolor där man har infört mobiltelefonförbud. 
helt övertygad om att ett förbud för telefoner i skolan löser allt. Det kanske kan hjälpa till på vissa skolor men eleverna hittar andra sätt att fördriva tiden på om de inte finner lektionen intressant. Psykolog Bo Hejlskov skriver i sin 
Att få arbeta med något som eleverna har i sin absoluta närhet. Att få skriva om något som de själva varit med om. I kursplanen för samhällskunskap för åk 1-3 finner vi i det centrala innehållet att eleverna ska arbeta med ”Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder.” (
Detta gäller egentligen allt jag gör i min undervisning. Jag måste koppla det till läroplanen och kontrollera där att jag kan använda mig av de verktyg jag vill använda. Det finns gånger jag kommit på projekt jag skulle vilja göra med mina elever men inte funnit någon bäring i läroplanen vilket då har lett till att jag fått skrota projektet. Jag är inte ens säker på att jag själv kommer att använda mig av Pokémon Go i min undervisning i höst men ett som är säkert är att jag kommer att använda mig av digitala verktyg, appar och läroböcker i min undervisning. För mig finns det inga motsättningar i att använda dessa, tillsammans. Genom att jag bedriver en variationsrik undervisning hoppas jag att mina elever kommer att få med sig kunskap och förmågor som de kommer att behöva i framtiden. Genom att jag skapar relationer till eleverna i min undervisning kan jag hjälpa dem med att förstå och orientera sig i omvärlden. Förbud löser inte alla problem.
Jag själv och andra lärare har sagt att det inte är mitt uppdrag som lärare att uppfostra eleverna men när föräldrarna av olika anledningar inte orkar så behöver vi hjälpa till. Debattören skriver i sitt inlägg att eleverna är större delen av sin dag med oss i skolan och för många elever är det så. Skolan och dess personal får en viktig del i barnens vardag. Det är inte konstigt att eleverna reagerar i skolan. De orkar inte alltid att vara ”perfekta” hela tiden. Vi måste samarbeta, skola och hem, för att eleverna ska lyckas.
Många gånger upplever jag, i fall som Kalle här ovan, att det blir en 
Tydligast har det märkts när eleverna många gånger aldrig lämnar sitt bostadsområde. Många gånger när jag arbetade i Örebro så jag elever i varje ny klass som aldrig sett Örebro centrum. För ett par år sedan när min klass skulle till SVT huset och Bolibompastudion så bytte vi från tunnelbana till buss vid Kungsträdgården. Nästan hälften av klassen hade aldrig varit där trots att det endast tar 17 minuter med tunnelbanan. Här har skolan ett viktigt uppdrag att se till att åka på olika studiebesök till olika museer, parker, företag mm. Även att bara åka tunnelbana eller buss är en viktigt kunskap som eleverna behöver.
Du behöver ha kunskap om hur det är för elever som lever i barnfattigdom. Du behöver veta hur du ska bemöta elever och föräldrar som kommer från krigshärjade länder. Hur ska man bemöta en elev som varit med om att få skjutvapen riktat mot sitt huvud? Eller fått vara med om att när pappa följt med ut för att leka med sina söner i lekparken och pappa tvingas gömma sig när det kommer soldater åkandes i stridsvagnar? I ditt arbete med dessa elever krävs det att du är närvarande och engagerad i dina elever.
Den här hösten har varit en tuff höst. Hösten har krävt massor av energi. Jag kände att det var dags för mig att göra något annat så efter tre och ett halvt år på samma skola så har jag nu valt att ta klivet till en ny skola.
Jag funderar även kring en fråga i hur skolan ska styras. Ska vi styra en skola som ett företag där målet är att skolan ska gå med vinst? Vad menar vi egentligen med vinst? Är det ren ekonomisk vinst eller handlar det om måluppfyllelsen i åk 3, åk 6 och framförallt åk 9? Är målet för skolverksamheten att generera ett visst antal kronor varje år i vinst eller är målet att varje elev ska gå ut skolan med godkända betyg och att bli en demokratisk medmänniska? Vem är det som ska vara skolans huvudman? Är det de kommunala och de fristående huvudmännen som i dag eller är det staten som åter ska ta ansvar för huvudmannaskapet? Vems är ansvaret för finansieringen av skolan och vem ser till att pengarna används på rätt sätt? Hur styr vi tilldelningen av de offentliga medlen till skolan?
