Kategori: lärande

I mitt klassrum

Varje morgon när jag släpper in mina elever i klassrummet tar jag varje elev i hand och hälsar. Det är en rutin jag haft i flera år. Det känns bra att ha sett var och en i klassen minst en gång den dagen. En dag för några år sedan började jag fundera på om Samira varit i skolan. Jag frågade min kollega och jo, Samira hade varit i skolan men jag hade inte märkt henne. Jag skämdes över att jag inte hade sett henne under dagen och sedan dess började jag med att hälsa på varje elev. Jag vill att varje elev i min klass ska känna att ”Jonas har sett mig idag”.

En av de bästa stunderna under dagen är när vi ska äta lunch. Visserligen kan det vara lite hög ljudnivå i matsalen men det är en trevlig stund tillsammans med klassen. Jag brukar sätta mig på olika platser i matsalen varje dag så jag får tid att prata med de flesta eleverna någon gång under veckan. Ett par av eleverna försöker alltid ”boka upp mig” dagen innan så att jag ska sitta med dem.

Pär är en av de elever som gärna ”bokar upp mig” så att jag ska sitta bredvid honom. Pär gillar att prata och diskutera olika saker. Det är alltid kul och intressant att prata med honom. Jag minns särskilt en lunch för ett tag sedan när jag satt bredvid Pär. Han har många funderingar och pratar i ett. Plötsligt frågar han mig: ”Jonas, måste man byta skola?”. Jag svarar honom att det måste man ju inte göra men det är ju något som dina föräldrar bestämmer. Jag frågade honom varför han undrade det och han berättade att han skulle byta skola till nästa år. Men han ville inte det och var lite orolig för det. Jag uppmanade honom att prata med sina föräldrar.

Det gick några dagar och så kom Pär fram till mig i klassrummet och sade att nu hade han pratat med mamma och pappa. ”Jag ska gå kvar här nästa år med!” sade han och var nöjd. Det är i dessa samtal som jag fördjupar min professionella relation till eleven. Jag kommer närmare och bygger förtroende. Skulle jag behöva tillrättavisa eleven någon gång har jag ett relationskapital att ta av.

En annan rutin som vi har i mitt klassrum är att vi efter varje rast har en stunds läsning. Jag sätter upp en lapp på tavlan där det står ”tyst läsning” och eleverna tar fram sina böcker och sätter sig och läser. Det är en stor njutning att se alla 25 sitta där och läsa koncentrerat. Ett magiskt tillfälle under hösten uppstod när Cesar, som har stora svårigheter med sin läsning, fick en egen dator och tillgång till att lyssna på böcker. Cesar har alltid valt alldeles för tjocka böcker som han inte alls kan läsa på grund av sina bekymmer. Men han vill ju läsa de böcker som de andra läser. Jag fixade iordning så att Cesar med par enkla klick själv kunde sätta igång sin bok för att lyssna. Det värmer mig i hjärtat varje gång han nu hämtar sin dator och hörlurar och försvinner iväg i en fjärran värld som han inte hade tillgång till innan. Tidigare var Cesar hänvisad till mycket lättlästa böcker, som Rolf på jakt eller liknande böcker. Nu när han kan lyssna så vill han höra Harry Potter och Halvblodsprinsen.

Jag tycker att det är viktigt att ge alla elever de förutsättningar som behövs för att klara av skolan. Cesar är en elev som troligen kanske behöver lite längre tid än andra för att klara av skolan och han kommer behöva mycket stöd. Men han kommer att klara av skolan med min, föräldrarnas och andra lärares hjälp.

Att arbeta som lärare är faktiskt fantastiskt.

Krönikan publicerades först i tidningen "Din karriär" nummer 2, 2017, som ges ut av Trapets Media AB

Pokémon Go och mobilförbud

Under sommarlovet släpptes Pokémon Go och blev en stor hit bland många barn och vuxna. Genast hördes starka röster om att vi måste förbjuda Pokémon Go innan skolan började. Framförallt Expressenjournalisten Malin Siwe tyckte att det var mycket viktigt att skolorna skulle förbjuda spelet. Jag reagerade starkt på hennes, inte så genomtänkta, förslag och skrev ett inlägg som fick en stor spridning, Men hallå…ska vi inte förbjuda Pokémon Go innan skolan börjar?.

14796103_10154564254241240_1850253657_o

Upphovsman Ingela Netz

Nu har vi snart ett höstlov och när jag läser i olika sociala medier så här hypen kring Pokémon Go som bortblåst. I olika grupper på Facebook så delades det friskt med tips och idéer för att vi lärare skulle kunna ta tillvara på elevernas intresse kring spelet. Det sattes upp skyltar på skolor om det fanns s k pokestops. På fritids gjorde man pärlplattor med olika pokémons som motiv. Idrottsläraren på min skola hade en orienteringsövning där man skulle leta pokémons(analogt). I min klass så fick eleverna göra namnskyltar till sina läxmappar med pokémonmotiv. Blev det så illa som alla trodde?

Jag upplever att en del är väldigt snabba med förbudskortet. När det dyker upp olika fenomen så vill man förbjuda i stället för att se hur man kan använda sig av det. Vi ska vara kritiska till det som kommer men det handlar inte om att förbjuda. Vi måste våga att pröva nya saker också. Fortfarande är diskussionen kring mobiltelefonens vara eller icke-vara aktuell i sociala medier. Jag arbetar med yngre elever och där är det inget problem. Det är få elever som har egna telefoner och de som eventuellt har telefoner så märks det inte. De ligger avstängda i väskorna. Även när jag arbetade på mellanstadiet var det inget problem. Eleverna hade de avstängda och nerstoppade i ryggsäcken. I de fall där de inte stängde av dem och det upprepades så tog jag hand om telefonen tills de gick hem eller i sällsynta fall så fick föräldrarna hämta telefonen.

Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta
föremål som används på ett sätt som är störande för
utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i
denna. (5 kap. 22 § Skollagen 2010:800)

mobile-phone-iphone-music-38295Vi har ett tydligt mandat i skollagen att kunna omhänderta elevernas mobiltelefoner om de används på ett störande sätt. Hur ska man då tänka? Ska vi införa ett generellt förbud för mobiltelefoner på alla skolor? Det finns skolor där man har infört mobiltelefonförbud. Bergetskolan i Orsa beslutade om ett förbud för telefoner. Detta anmäldes till Skolinspektionen av en förälder som inte gillade beslutet. Det visade sig att skolan hade rätt att införa ett sådant förbud men att eleverna måste få vara delaktiga när ordningsreglerna tas fram.

Jag funderar lite över vilka konsekvenser det blir för eleverna om de inte följer mobilförbudet. Vad händer? Blir de utslängda från lektionen? Tar läraren telefonen? Ringer läraren hem till föräldrarna? I Påarps skola infördes förbudet från och med starten av höstterminen. Telefonerna samlas in på morgonen och låses in under dagen. De flesta eleverna verkar uppleva det positivt att inte använda telefonerna under dagen. Det intressanta i artikeln är att ett antal elever inte lämnar in sina telefoner vilket lärarna och skolledningen måste vara medvetna om.

I ett uppehållsrum på skolan sitter ett gäng nior med sina datorer uppslagna. Till skillnad från åttorna är de vana vid att få ha mobilen i skolan och visst saknar de den ibland på rasterna. Det är lite jobbigt att inte kunna hålla kontakten med folk.
Lite mer sociala har de blivit, men många använder datorn istället för mobilen på rasterna. När en av tjejerna ska kolla en sak råkar hon avslöja att hon visst har en mobil i fickan. Den är helt avstängd på lektionerna intygar hon noga. Snart kryper det fram att hela gänget har sina mobiler på sig. De har inte samlats in denna morgon.
– Det är därför vi har jackorna på oss. Man passar på, säger en av tjejerna. (Helsingborgs Dagblad 161017)

Det är klart att eleverna passar på att inte lämna in dem. Vi kan ju inte tvinga dem till det. Vad gör det om telefonerna är avstängda och ligger i fickan? Vi har ju vårt mandat att genom skollagen omhänderta telefonen om den används på ett sätt så att det stör.

Jag minns att under vissa lektioner när jag gick i skolan så satt jag och tittade ut genom fönstret. Eller när jag läste på lärarutbildningen så ritade jag gubbar under vissa föreläsningar. Det finns många som gör så och det är inte alls konstigt. Ibland är det som läraren pratar om inte intressant. Ibland har jag inte sovit ordentligt och orkar inte lyssna. Jag har sett detta hos många elever i alla klasser jag har arbetat i. Vi orkar inte hålla fullt fokus hela tiden. Jag behöver göra undervisningen intressant och variera den så att jag får med mig eleverna. Jag kämpar varje dag med att få med mig alla elever. Det är inte lätt. Jag beundrar de lärare som lyckas med detta varje lektion.

Jag är intemobil helt övertygad om att ett förbud för telefoner i skolan löser allt. Det kanske kan hjälpa till på vissa skolor men eleverna hittar andra sätt att fördriva tiden på om de inte finner lektionen intressant. Psykolog Bo Hejlskov skriver i sin blogg ”Om man har en elev som hellre tittar på film än deltar i undervisningen är det min tydliga överbevisning att undervisningen inte är lika rolig som filmen.” Hur ska vi förhålla oss till detta? Är det så att jag som lärare inte är intre
ssant nog att eleven väljer att göra något annat än att följa min undervisning? Innebär då ett förbud mot telefoner att chansen ökar att eleven lyssnar på min undervisning? När en lektion inte har fungerat som jag tänkt mig försöker jag reflektera över vad jag har gjort och vad som gick fel. Utifrån de tankarna får jag förändra min undervisning. Ibland kan det vara bra att be en kollega eller sin chef om hjälp med att försöka få syn på det som fungerar bra och det som inte fungerar så bra.

Hur gör du själv om den som pratar inte är intressant nog?

 


Men hallå…ska vi inte förbjuda Pokémon Go innan skolan börjar?

Nyligen släpptes Pokémon Go i Sverige. Det var i alla fall nu som jag upptäckte en massa tweets om Pokémon Go på Twitter. Det har formligen exploderat och ”alla” använder Pokémon Go. Jag började så sakteliga försöka mig på det under helgen och har idag använt appen när jag var in till city och skulle handla lite. Eftersom jag arbetar som lärare så börjar jag fundera kring ”hur kan jag använda mig av det här i undervisningen?”. I mitt flöde på twitter så förekommer det en del sådana tankar. Naturligtvis vill jag själv lära mig hur det fungerar och sedan se vad jag skulle kunna göra av det i skolan. För det kommer med all sannolikhet vara så att många av mina nya elever som jag kommer att möta i augusti har spelat Pokémon Go. Hur kan jag då använda mig av deras kunskaper kring detta i undervisningen?

Ingela Netz skriver i sitt inlägg ”PokémonGo på sommarlovet” om att eleverna kommer att möta lärare och fritidspedagoger som faktiskt vet vad Pokémon Go är och som själva har spelat Pokémon Go. Oavsett vad du själv tycker om spelet så är det många som använder sig av det. Vi kommer att tycka olika om det. Vi kommer att ha många åsikter om spelet. Det kommer definitivt finnas många åsikter om Pokémon Go i undervisningen och hemma.

Jag har under helgen väntat på när den första förbudsrösten skulle komma och naturligtvis blev det Malin Siwe på Expressen som slänger ut ”Gör skolan till en Pokémonfri zon”. Hon skriver om att amerikanska lärare börjar lägga ut tips på hur du kan använda dig av Pokémon Go i skolan.

Svenska lärare har varit trögare. Må de vara totaltröga, i just detta avseende. Skolorna bör vara förbjudet område för Pokémon Go. (Malin Siwe, Expressen, 18/7-16)

Malin, jag håller inte med dig. Låt oss som arbetar i skolan själva få bestämma om vi vill använda oss av Pokémon Go i undervisningen eller inte. Jag vet att det finns massor av kompetenta lärare runt om i Sverige som för diskussioner kring hur och vad vi ska lära eleverna. Vilka verktyg som ska användas. Vilka infallsvinklar som ska användas. Det finns en läroplan och en skollag för oss lärare att följa. Dessa två dokument ställer upp vilka yttre ramar jag som lärare har att följa samt vilket innehåll och kunskap som eleverna ska ha med sig när de slutar i grundskolan. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” (Lgr 11 s. 9). Malin Siwe skriver själv om de amerikanska lärarnas råd: ”Råden handlar om att eleverna ska fota intressanta byggnader och sedan bedriva hembygdsforsking i klassrummet. Eller skriva en berättelse om sin dag på Pokémonjakt. Eller varför inte göra film- och radio av det hela?” (Malin Siwe, Expressen 18/7-16)

IMG_5902Att få arbeta med något som eleverna har i sin absoluta närhet. Att få skriva om något som de själva varit med om. I kursplanen för samhällskunskap för åk 1-3 finner vi i det centrala innehållet att eleverna ska arbeta med ”Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder.” (Lgr 11, kursplan samhällskunskap). Om vi kan levandegöra detta med hjälp av olika digitala verktyg så är det ju bra. Vi kan finna fler kopplingar i andra delar av kursplanerna.

Vi pratar många gånger om att skolan ska digitaliseras men jag vill påstå att skolan redan är digitaliserad sedan lång tid tillbaka. När jag gick i årskurs 7 år 1989 hade vi datorer i undervisningen. Det handlar om hur vi använder detta i undervisningen. Det är naturligtvis viktigt att vi använder oss av vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är inget konstigt. Men pratar vi digitala verktyg verkar många se det som obeprövat och icke-vetenskapligt. Framförallt farligt… Skolans digitalisering är beforskat ur olika aspekter. Ett forskningsområde är 1-1 som UnosUno på Örebro Universitet har arbetat med.

Ja, Pokémon Go är inte beprövad erfarenhet…ännu. Jag som lärare behöver göra är att tydligt koppla det jag tänker mig att göra med Pokémon Go i undervisningen till läroplanen. Det är också viktigt att vi utvärderar undervisningen så att vi ser att det ger resultat. Ger det inte de resultat vi förväntar oss så behöver vi ta oss en funderare på om vi ska gå vidare med Pokémon Go eller inte i undervisningen.

En plats som ibland glöms bort när vi pratar skola och undervisning är fritidshemmet. Där bedrivs massor av bra undervisning trots att de många gånger är få pedagoger på stora elevgrupper. Det finns otroligt många duktiga lärare i fritidshem som redan nu börjar fundera på hur de kan använda sig av Pokémon Go och andra digitala verktyg i sin undervisning. Det kanske till och med redan kommer att ske under veckan på sommarfritids? Diskussionerna lär redan gå heta på nätet. Jag hoppas att eleverna möter kloka och intresserade lärare i fritidshem/fritidspedagoger under veckan som kan möta elevernas intresse och kanske spela tillsammans med dem.

IMG_1352Detta gäller egentligen allt jag gör i min undervisning. Jag måste koppla det till läroplanen och kontrollera där att jag kan använda mig av de verktyg jag vill använda. Det finns gånger jag kommit på projekt jag skulle vilja göra med mina elever men inte funnit någon bäring i läroplanen vilket då har lett till att jag fått skrota projektet. Jag är inte ens säker på att jag själv kommer att använda mig av Pokémon Go i min undervisning i höst men ett som är säkert är att jag kommer att använda mig av digitala verktyg, appar och läroböcker i min undervisning. För mig finns det inga motsättningar i att använda dessa, tillsammans. Genom att jag bedriver en variationsrik undervisning hoppas jag att mina elever kommer att få med sig kunskap och förmågor som de kommer att behöva i framtiden. Genom att jag skapar relationer till eleverna i min undervisning kan jag hjälpa dem med att förstå och orientera sig i omvärlden. Förbud löser inte alla problem.

Länkat från Kung Över Livets Facebook-sida. En organisation som arbetar för att synliggöra NPF-diagnoserna och för att påvisa vad det kan innebära för ett barn, en ungdom, en vuxen, en förälder, ett syskon m.fl. Läs mer om organisationen på www.kungoverlivet.se

Något som gör mig extra glad att läsa på twitter är alla de tweets om barn med neuropsykiatriska funktionshinder som inte gärna går ut och nu har tagit sig ut med hjälp av Pokémon Go.

 


Vem fostrar eleven?

Fredagen den 13 maj publicerade Nyheter24 en debattartikel  – ”Sluta skyll på skolan – du är en dålig förälder”. Där skriver debattören:

”Ta ert ansvar som föräldrar och erkänn att ni har misslyckats med uppfostran av era barn när ni får ett samtal hem från skolan.”

Jag håller inte helt med debattören i det hon skriver. Vem är jag att döma föräldrarna om de har misslyckats i sin uppfostran eller inte? Vad vet jag om hur det fungerar i elevernas hem? Det finns många olika orsaker till att elever beter sig på olika sätt. Det finns personal i skolan som ringer om minsta lilla grej som ett barn gör. Varför är det så viktigt att vi ringer till föräldrarna om minsta lilla grej? Behöver de veta allt som händer i skolan? Viktiga saker som händer ska meddelas föräldrarna men tänk till kring detta. Ring inte i onödan.

IMG_5493Jag själv och andra lärare har sagt att det inte är mitt uppdrag som lärare att uppfostra eleverna men när föräldrarna av olika anledningar inte orkar så behöver vi hjälpa till. Debattören skriver i sitt inlägg att eleverna är större delen av sin dag med oss i skolan och för många elever är det så. Skolan och dess personal får en viktig del i barnens vardag. Det är inte konstigt att eleverna reagerar i skolan. De orkar inte alltid att vara ”perfekta” hela tiden. Vi måste samarbeta, skola och hem, för att eleverna ska lyckas.

Okej, det finns föräldrar som inte litar på oss i skolan utan litar blint på sina barn. Skulle du, om du hade gjort något dumt, vilja berätta det för dina föräldrar? Att veta att man då får skäll? Vissa elever i skolan försöker att förminska sin egen del i konflikterna och skyller ofta på den andre. Hen började… Hen sade så först… Just för att försöka flytta fokus på det man gjort till de andra. För att slippa skäll. Jag hoppas att du som förälder ställer kritiska frågor till ditt barn om du fått ett samtal från skolan. Vad gjorde du? Vad sade du? Fråga gärna skolan vad det var som hände. Lita på det du får reda på. Vi i skolan har inget att vinna på att ljuga för dig som förälder.

IMG_5270

Så här tycker en elev att en förälder ska vara.

Jag har arbetat inom skolan i 18 år och de flesta föräldrar vill sina barns bästa. Det finns föräldrar som har haft det tufft med att fostra sina barn på grund av olika anledningar. Det kan vara föräldrar som befinner sig i missbruk, psykisk ohälsa eller har andra bekymmer. Det kan även vara så att barnen har drag av eller befinner sig inom NPF-spektrat. Du kan inte alltid veta varför eleverna beter sig som de gör.

– Fokuserar vi på att Kalle slåss och rivs varje morgon när han kommer till skolan, istället för att ta reda på varför, så blir det en stress och oro som följer med – tänk om han gör det imorgon igen? Det gör det garanterat om det är vårt fokus, säger hon. (Psykolog Maria Bühler, ur ”Släpp uppfostringstänket”151109 Special Nest)

IMG_5497Många gånger upplever jag, i fall som Kalle här ovan, att det blir en självuppfyllande profetia, att Kalle slåss för att vi förväntar oss att Kalle ska göra det. Hur ska vi då agera för att förebygga att det inte händer igen? Här måste vi i skolan samarbeta med föräldrarna och kartlägga vilka situationer som gör att Kalle triggas till att slåss på morgonen. Det är viktigt att vi försöker skapa ett förhållningssätt som håller långsiktigt så att Kalle får en bra start på morgonen. Många gånger handlar det om att förbereda Kalle inför vad som kommer att ske under dagen. Kalle kan behöva få veta innan han går hem hur morgondagen kommer att se ut. Struktur och tydlighet är någon som många elever mår bra av i skolan. Det är ett sätt att skapa lugn hos elever som befinner sig inom NPF-spektrat men även andra elever mår bra av detta.

Ja, det är föräldrarnas uppgift att uppfostra sina barn och vi i skolan har ett uppdrag tillsammans med ”hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” (Skollagen 1 kap. 4§). Jag ser det som att vi i skolan och föräldrarna har ett viktigt uppdrag att tillsammans se till att deras barn fostras.

Det viktigaste är att skolan och hemmen litar på varandra. Vi ska samarbeta med varandra under lång tid och vi har samma fokus:

Att ditt barn ska lyckas i livet.


Lär känna dina elever och du kommer att lyckas

Inlägget publicerades första gången på skolbloggen
www.skola365.com den 1 februari 2016
där en ny lärare publicerar en text varje dag.

Relationer med eleverna är det viktigaste som finns för att kunna skapa förtroende. Att arbeta som lärare innebär att du behöver skapa en relation till varje enskild elev. Du behöver lära dig namnet på varje enskild elev. Att kunna elevens namn är att visa respekt för individen. Genom detta så skapar du även en relation till eleven. Du har alltid en professionell relation till eleven i alla sammanhang. Oavsett vad som än händer är Din relation till eleven alltid på en professionell nivå.

När jag träffar en elevgrupp för första gången ser jag till att lära mig namnen på eleverna inom två dagar. Egentligen är målet att kunna deras namn efter första dagen men två dagar är rimligt. En del säger att de ”inte kan lära sig namn”. Struntprat säger jag. Det handlar om Din inställning till att skapa relationer till eleverna. Jag vet att en del har svårare än andra att lära sig namnen men det är ett måste. Du ska lära dig namnen på eleverna. Punkt. Varför? Respekt och relationsskapande. Samt så ska du ju faktiskt bedöma elevernas kunskaper eller till och med sätta ett betyg. Rättssäkert.

IMG_3363

Vi har elevens framtid i våra händer.

Ett led för mig när jag lär mig elevernas namn är att första lektionen jag träffar dem så handhälsar jag på varje enskild elev. Jag nämner eleven vid namn. Varje dag. Varje vecka. Det är ett sätt att kunna se och möta varje elev. Minst en gång varje dag. Det har funnits tillfällen när jag har funderat över om jag såg eller ens pratade med Lisa under dagen. När detta inträffar så skäms jag. Mycket.

Du kommer att behöva skapa dig ett relationskapital med dina elever. Det finns tillfällen då du behöver tillrättavisa dina elever och då måste du ha ett positivt relationskapital. Det pratas mycket om att eleverna har en dålig uppfostran hemifrån. Jag själv har sagt så om elever. Att föräldrarna inte har uppfostrat sina barn. När jag läste Jessica Jensens inlägg på sin blogg Vilse i klassen så började jag fundera några varv till. Hur ska föräldrarna kunna uppfostra sina barn i skolmiljön. Självklart gör de allt de kan för att deras barn ska få en god uppfostran. Det är här det skär sig ibland mellan skolan och föräldrarna. ”Men så här är de ju inte hemma. Det här känner vi inte igen.”

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende. (Jessica Jensen, 160102)

När eleverna kommer till skolan får de en annan roll än vad de har hemma. De hamnar tillsammans med 19 andra elever och förväntas kunna hantera den situationen. Om man som elev då blir tillrättavisad inför sina kamrater så har de så mycket mer att förlora. Att tappa ansiktet inför sina kamrater är inget roligt. För någon. Det är viktigt att du som lärare tänker till på hur du gör när du ska tillrättavisa en elev. Det är inte alltid lätt. Speciellt inte med tuffa elevgrupper och när du själv är sliten.

 Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek. (Eva-Lotta Hultén, DN, 151219)

När jag har skapat relationer till mina elever kan jag och mina elever nå långt tillsammans. Det handlar om att kunna känna av elevernas dagsform. Jag hade bekymmer med Pelle vissa dagar och när det väl kom till kritan visade det sig att när han var helt upp och ner så hade det varit bråk hemma. Jag och Pelle kom överens om att när han kom på morgonen och hälsade på mig när vi gick in i klassrummet så kunde han säga ”det var ingen bra morgon” och då visste vi båda hur vi skulle göra. När vi väl kom igång och arbetade så kunde Pelle gå ut i korridoren och sätta sig och arbeta. Eller så väntade han där ute tills han kände att han kunde komma in i klassrummet. Efter vår överenskommelse gick det mycket bättre. Det handlar om relationen med eleven.

Det är mitt ansvar som lärare att skapa relationen till eleven.

 

 


Kan vi inte prata först innan vi lägger ut allt på nätet?

Okej. När ska vi börja prata med varandra?

Torsdagen den 11 februari publicerade Expressen en artikel där en mamma ”rasar” över sonens matteläxa. I artikeln får kan vi läsa hur mamman beskriver hur sonen blir stressad över den matteläxa som skolan har skickat hem. Sonen ska, enligt artikeln, lösa 36 uppgifter på tre minuter. OK. Så långt är jag med. Om instruktionen nu var att sonen skulle lösa uppgiften på tre minuter utan att träna på den så faller ju syftet med läxan och jag förstår om sonen blev stressad. Nu hade det varit bra att ta kontakt med skolan och fråga hur de har tänkt (om det inte fanns någon instruktion till läxan).

Det är viktigt att eleven har fått en tydlig genomgång i skolan så att eleven vet vad den ska göra hemma. Eleven ska, enligt min mening, själv kunna utföra uppgiften (om vi nu måste ha läxor).

En annan aspekt av att förbereda läxan är att alla elever förstår vad de ska göra och varför. Eleverna har ju små möjligheter att ställa frågor till läraren om de fastnar på något när de väl sätter sig för att göra sin läxa. Det har också betydelse att eleverna vet hur innehållet i läxan ska följas upp och komma till användning i den fortsatta undervisningen. (s. 20 Läxor i praktiken, Skolverket)

Det är då, tycker jag, extra viktigt att om eleven inte förstår läxan att eleven själv eller föräldern tar kontakt med skolan för att få hjälp med hur läxan ska utföras. I många skolor finns det läxhjälp att använda sig av för att få hjälp. Men ta kontakt med skolan. Prata med läraren eller rektor innan du väljer att lägga ut filmer när ditt barn gör läxan på Facebook. Många saker kan lösas om vi pratar med varandra. Det blir lätt en höna av en fjäder. Kan vi inte prata med varandra?

Hur många sjuåringar är så mogna att de förstår vad det innebär att hamna på Facebook? Vad innebär det för barnet när ett klipp blivit setts 9000 gånger? Vilken stress innebär det inte för barnet när det blir filmat när hen gör läxan? För vem är filmen till för? I filmen framgår att barnet frågar mamman ”Vad gör du mamma?” och mamman säger ”Jag väntar på att du ska bli klar.” Här finns ingen fråga om barnet tycker att det är okej att bli filmad.

Funderar vi över vilka konsekvenserna kan bli för ett barn om vi lägger ut bilder eller filmer på barnen på sociala medier? Vi vuxna kan ha svårt att värja oss mot olika saker som händer på sociala medier och hur ska barnen kunna hantera det när de hamnar där, mot sin vilja? Det finns många exempel på där bilder på barn har använts på olika sätt.

Jag är inte emot att vi använder oss av sociala medier då jag själv använder flera olika; Twitter, Facebook, Instagram mm. Jag vill att vi funderar över vad det är vi lägger upp när det gäller våra barn. Facebook och Instagram är bra medier just när man vill nå ut till sin familj och sina vänner men ska alla se allt?

Jag som vuxen väljer själv vad jag lägger ut på sociala medier men en sjuåring kan inte bestämma det själv.


Är skolan till för eleverna, för lärarna, för föräldrarna eller för politikerna?

Svensk skola står inför många utmaningar de närmsta decennierna. Men vilka är utmaningarna? Här upplever jag att det tvistas en hel del om vilka utmaningarna är. Det diskuteras läxors berättigande, skolsystemets utformning, betyghetsen, lärares förmåga att bedöma eller föräldrars rätt eller icke-rätt att tycka om skolan.

Vi behöver ha en diskussion om hur skolsystemet är utformat. Vi behöver se över hur vi lär och hur vi får med oss alla elever. Skolan är inte en skola för var och en idag. Vi låser ute elever som aldrig får chansen att visa vad de kan. Jag ser själv hur vissa elever i vissa klasser inte får den hjälp eller den utmaning som de så väl behöver för att nå målen. Skolan är skapad för att klara ”den stora massan” men inte de med särbegåvning eller de som befinner sig i behov av särskilt stöd. Hur ska vi arbeta? Vad behöver vi göra för att skapa goda förutsättningar för ett lärande för alla?

Jag tycker att det är viktigt att vi bygger en bra grund från början. Det är viktigt att resurser sätts in tidigt. Vi som arbetar med de yngsta eleverna ser många gånger vilka elever som behöver stöd och även vilka som behöver utmaningar men vi får ofta inte möjligheterna att ge dem det. Under de år jag har arbetat i skolan så har vi begärt resurser(elevassistenter, speciallärare, lärare mm) till elever som befinner sig i riskzonen att inte uppnå målen. Oftast har det varit skrik för döva öron tills eleverna börjat på mellanstadiet – då har man tillsatt extra resurser. Se till att sätta till rätt resurser tidigt. Det kommer att löna sig.

Jag tror även att elever på lågstadiet behöver lugna och trygga vuxna runtomkring sig. De ska ha få vuxna som finns där för dem. Det är viktigt att vi i skolan bygger upp en trygghet för eleverna under de första åren. Vi kan inte ha en lärare i varje ämne…förlåt…jag tror på lärarlegitimationen. Den är bra men vi måste även se till elevernas bästa. Att arbeta med ett högstadieschema på lågstadiet fungerar inte…i alla fall inte i alla klasser. Trygghet och kontinuitet bör vrå vägledande när schemat läggs för de yngsta eleverna. I varje beslut vi tar i skolan behöver vi beakta Barnkonventionens principer:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
Alla barn har rätt till liv och utveckling.
Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.
(UNICEF – Barnkonventi0nen)

Framförallt behöver vi fundera över den andra punkten. Barnet bästa ska alltid beaktas vid alla beslut som rör barn. Jag skäms. Jag ser inte att vi på min skola att vi alltid har följt den principen. Vi behöver bli duktigare på att faktiskt följa dessa principer i skolan. I de flesta fall tas besluten utifrån ekonomin(Kommunallagen). Ibland fattas beslut gällande undervisningen(Skollagen). Ibland tas besluten utifrån vad som är bäst för personalen(AML, fackliga överenskommelser mm). Men hur många beslut fattas i enlighet med Barnet bästa ska alltid beaktas vid alla beslut som rör barn? Hur många politiker och rektorer fattar beslut i enlighet med denna princip?

För vem är skolan till för? Är skolan till för politikerna, rektorerna och lärarna? Varför har vi en skola? Vi har haft en lagstadgad skola sedan 1842. Men behovet av utbildning kom mycket tidigare än så. År 1737 beslutades att alla barn borde kunna läsa innan de fyllde tio år (Wikipedia). Men vi hittar fler exempel på skola tidigare än så. Under lång tid har frågan kring varför skola ställts. Det är ingen ny fråga. För att landet skulle kunna utvecklas behövdes skolan. Det är likadant idag men som jag ser det är det i ett vidare perspektiv. Vi är inte längre isolerade i vårt eget land utan vi samspelar med medspelare över hela världen.

På sociala medier förekommer många diskussioner kring skolan, lärande och lärare. Det ställs frågor kring varför vi har en skola och det kritiseras att det ställs sådana frågor. Det finns många tyckare runt skolfrågor som anser sig ha helt rätt i sitt tyckande. Och det kan de ha. Utifrån sitt eget perspektiv.

Under de senaste dagarna har åsikterna på Twitter och Facebook flödat kring ett debattinlägg som Jessica Schedvin, lärarstudent och chefredaktör för Makthavare.se, har skrivit. Inlägget, Tio myter om skolan,  blev väldigt omdiskuterat på Facebook och på Twitter. Inlägget har sågats i sin helhet men även hyllats. Vi behöver vrida och vända på det som sägs som skolan. Jag kan inte alltid hålla med om allt som sägs. Vissa saker blir till sanningar. Sägs det tillräckligt ofta så tror vi att det är sant. Vi behöver människor som Jessica som törs vrida på perspektiven. Att se på saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag skulle vilja att fler lärare skulle berätta om sin vardag. Vi behöver det. I debatten. I samtalet om skolan.

Isak Skogstad, ordförande för LR Studerandeförening, svarade Jessica Schedvin med att använda sig av statistik för att motbevisa Jessica Schedvins tio punkter. Även Isak Skogstad är lärarstudent och även han har fått en framträdande roll på Twitter i skoldiskussionerna. Det är viktigt att våra lärarstudenter får tycka till om skolan. Jag vet själv att jag kan tänka att ”jo, men vänta ni till nu kommer ut i verkligheten”. Men varför tänker jag så? Känner jag mig hotad av deras åsikter? De utmanar mina tankar. Ja, de har inte erfarenhet av att arbeta i skolan men de har en bild av vad de vill att skolan ska vara. Precis som jag hade när jag läste till lärare. Precis vad jag har nu när jag arbetar som lärare. Jag har fått höra att jag är naiv ibland i mitt sätt att se på skolan. Men jag vill se en skola som är något mer än den bild som media sprider om skolan. Tillsammans kan vi skapa en bättre bild av skolan. Men vi behöver inte tycka lika. Men vi behöver respektera varandras åsikter. Lyssna!

Under början av året deltog jag rätt aktivt i diskussioner och tankar på twitter men under det senaste halvåret har mitt deltagande på twitter sjunkit. Det har sina olika orsaker till varför. Jag tycker att Susanne Granat Ahlstrand formulerade det bra på i sin text Twitter, tonen och året som går ur tiden.

På Twitter bland flera medier hörs ibland att vi inte ska omge oss med likasinnade då dynamik och utvecklande diskussioner uteblir, men på Twitter bland andra medier blir det ett jäkla hallå om någon problematiserar ett påstående och genast vill de med olika-tänkande-önskemål för andra trycka in den oliktänkande i sin egen rätt tänkande fålla. Det är jätteintressant. Som fenomen betraktat.
(Styrbords tankar 151230)

Jag tror att en av svensk skolas största utmaningar är att få lärare att ro åt samma håll. Inte jämt. Men kanske lite oftare. Att våga öppna upp för nya tankar. Att inte alltid såga allt längs fotknölarna. Att våga säga ”Aha! Du tänker så! Intressant”. Vi behöver en diskussion kring skolan och kring lärande. Vi behöver vara öppna för forskningen och den beprövade erfarenheten. Lyft blicken . Våga provtänka. Våga lyfta in andra perspektiv på lärande och kunskap. Vad är det viktigaste våra elever behöver för framtiden?

lucka 23 lärarförbundet

”Jag tror man kan åstadkomma mer som lärare än i riksdagen” – Jason Diakité, 2015 från Lärarförbundets julkalender 2015

Gott Nytt År!


Göra skillnad – fast på ny skola

Att arbeta i ett utanförskapsområde kräver något extra av de som arbetar där. Det krävs mer empati, social kompetens, engagemang och kunskap. Du kanske inte håller med mig men det får stå för dig i så fall. I ett utanförskapsområde betyder du som lärare så mycket mer än i ett innaförskapsområde. Att göra skillnad är ganska enkel i ett utanförskapsområde. En del av de elever jag har haft under de år jag arbetade i Örebro och här i Sundbyberg har levt och lever fortfarande i barnfattigdom. DSC_0741Tydligast har det märkts när eleverna många gånger aldrig lämnar sitt bostadsområde. Många gånger när jag arbetade i Örebro så jag elever i varje ny klass som aldrig sett Örebro centrum. För ett par år sedan när min klass skulle till SVT huset och Bolibompastudion så bytte vi från tunnelbana till buss vid Kungsträdgården. Nästan hälften av klassen hade aldrig varit där trots att det endast tar 17 minuter med tunnelbanan. Här har skolan ett viktigt uppdrag att se till att åka på olika studiebesök till olika museer,  parker, företag mm. Även att bara åka tunnelbana eller buss är en viktigt kunskap som eleverna behöver.

12094833_10153725313728934_7780615342581267562_oDu behöver ha kunskap om hur det är för elever som lever i barnfattigdom. Du behöver veta hur du ska bemöta elever och föräldrar som kommer från krigshärjade länder. Hur ska man bemöta en elev som varit med om att få skjutvapen riktat mot sitt huvud? Eller fått vara med om att när pappa följt med ut för att leka med sina söner i lekparken och pappa tvingas gömma sig när det kommer soldater åkandes i stridsvagnar? I ditt arbete med dessa elever krävs det att du är närvarande och engagerad i dina elever.

Varje dag.
Varje lektion.
Varje minut.

”Jag önskar att du var min pappa.”

Elev 8 år

12191131_10153755341918934_4440006188401822446_oDen här hösten har varit en tuff höst. Hösten har krävt massor av energi. Jag kände att det var dags för mig att göra något annat så efter tre och ett halvt år på samma skola så har jag nu valt att ta klivet till en ny skola.

Jag kliver in i ett nytt uppdrag men nya ögon. Ett uppdrag där jag ska ha viss undervisning på mellanstadiet och så ska jag förstärka undervisningen på lågstadiet. I uppdraget ingår det även att utveckla IKT-arbetet på skolan. Det blir spännande då det knappt finns några trådlösa accesspunkter till nätverket. För mig kommer det att bli en paus från mentorsskapet vilket kommer att bli skönt. Det ska bli skönt att få lägga tid på den undervisning jag kommer att ha och att kunna utveckla IKT-arbetet tillsammans med eleverna och lärarna på skolan.

Att göra skillnad kan vara skiljelinjen mellan liv eller död. Kanske inte just idag men i morgon. – Jonastheteacher 2014

Jag vet att jag har gjort skillnad och jag hoppas kunna fortsätta med det. Jag kommer att sakna mina kollegor och mina elever. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta.


Sitt still! Håll tyst. Lyssna! Eller…??

Det florerar olika artiklar från bloggar och tidningar på Facebook och Twitter som handlar om att elever ska komma i tid till lektionerna. Att uppgifter/läxor ska lämnas in i tid. Att föräldrarna ska meddelas så fort deras barn inte sköter sig. Det handlar om att läraren ska återta makten i klassrummet. Att eleven ska bli en tyst person som ska matas med kunskap.

Det började häromdagen med en statusuppdatering av en lärare:

”Från och med i morgon…

…börjar lektionerna EXAKT på utsatt tid. Varenda minut man kommer sent kommer knappas in som ogiltig frånvaro (systemet tillåter inte att man anger sekunder)
…gäller utsatta datum och tider för inlämning utan undantag. Enda giltiga skälet kommer vara om en förälder ringer till mig och förklarar varför deras barn inte lämnat in sitt arbete.
…tillåts inte längre skäl som ”jag orkar inte” eller ”jag har ingen lust” om inte läkarintyg säger något annat.”

Jag tror att det är många lärare som känner som läraren. Hur ska vi möta eleverna? Hur ska vi få dem engagerade i det som de behöver lära sig? Hur ska vi få föräldrarna att förstå att de är viktiga personer i sina barns liv? Är det rätt väg att gå att använda sig av Urkund(för att se om eleven har plagierat) på högstadiet? Hur gör vi för att få dem att tänka, reflektera, att välja den svåra vägen i stället för den lätta? Enligt Skollagen ska vi fostra dem till demokratiska medborgare. Ur Skollagen(2010:800):

Syftet med utbildningen inom skolväsendet

4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och
elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska
främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en
livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och
förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande demokratiska värderingar som det svenska
samhället vilar på.

Jag är en av de omkring 11000 personer som har delat artikeln på Facebook. Men jag är inte helt enig med dig utifrån det jag kan läsa i ditt inlägg. Jag anser att det är mitt uppdrag att bedriva en undervisning som gör att eleverna blir engagerade, intresserade, nyfikna. Jag reflekterar hela tiden över hur jag undervisar. Fungerade det här? Vad behöver jag ändra på? Måste jag ändra på något? Varför fungerade det här? Eller inte? Hur är mina relationer till mina elever? Känner jag mina elever? Vet jag vad de har med sig i sina ryggsäckar?  Hur har deras skolgång varit? Vad tycker elevernas föräldrar om skola? Jag anser även att det inte bara är föräldrarnas ansvar utan vi är fler som utövar ansvaret.

Även elever har åsikter om hur de tycker att det ska vara i skolan. När man tar upp vilka regler och vilka konsekvenser som ska gälla i en klass så har jag erfarit att eleverna är MYCKET tuffare i sina konsekvenser än vad vi vuxna är. Många av konsekvenserna de tar fram är inte förenliga med Skollagen eller Brottsbalken. En elev i Västerort skrev följande insändare i ”Mitt i Västerort” från 5 maj 2015.

IMG_3855

Jag är inte enig med eleven om ”Lite fruktan för skolan är bara nyttig, den håller oss på tårna”. INGEN elev ska frukta skolan eller sina lärare. INGEN elev ska känna sig rädd att gå till skolan. Jag hoppas verkligen att alla lärare har höga förväntningar på sina elever och ställer höga krav på dem. Jag förväntar mig även att lärarna låter eleverna ställa höga krav på dem. Eleverna ska kunna förvänta sig väl strukturerade och planerade lektioner. Eleverna ska kunna förvänta sig att läraren är kunnig inom sitt område.

Jag arbetar med elever som av olika anledningar inte har fokus på själva undervisningen. Men vet ni vad? Jag förstår dem. Om du inte vet var du kommer att bo nästa vecka. Om du inte vet om mamma kommer att få komma till Sverige eller inte. Om du inte vet om pappa kommer att överleva sin sjukdom. Om du inte vet… Skulle du själv kunna fokusera på lektionerna?

IMG_3596

Elever i åk 7 har läst om rymden. De fick sedan i uppgift att berätta för elever i åk 2 vad de har lärt sig. Ett uppskattat inslag i undervisningen för båda årskurserna. Viktigt att ha ett mål med lärandet.

Jag ställer höga krav på mina elever. Alltid. Jag förväntar mig alltid deras bästa prestationer. Jag ger alltid mitt bästa för mina elever. Mina kollegor ger alltid sitt bästa för våra elever. Våra elever vet att i skolan finns en trygghet. Jag förväntar mig att alla elever kommer i tid till skolan. Men vems ansvar är det?

Ingela Netz är en av flera personer som har skrivit en ”motartikel” på sin blogg. Hon skriver i sitt inlägg Vilse i ”vet hut”:

För det finns få saker som är så demoraliserande och mentalt knäckande för en lärare som när hen, efter ambitiös och engagerad planering av sin undervisning, får densamma spolierad av att situationen i klassrummet förstörs av en eller flera elever som stör, provocerar, förstör eller bara inte tänker delta. (Ingela Netz 9 maj 2015)

Visst är det så. När du planerat och sedan genomför din undervisning och några elever sedan förstör din lektion så är det otroligt frustrerande. Men det intressanta är då vilken reflektion du sedan gör. Var i planeringen gick det fel? Vad kunde du ha gjort annorlunda? Eller väljer du att skjuta över ansvaret på någon annan? Det är ju rätt enkelt att skylla på någon annan. Jag har elever som alltid skyller på någon annan. Det var hens fel att jag slog hen… Ja, om vi alltid skyller på någon annan så blir det ju lite enklare att leva. Tänk vad skönt att inte behöva ta ansvar. Journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén skrev en artikel på sin blogg om Den stränge lärarhjälten. Hon ställer ett antal frågor i sitt inlägg om hur läraren egentligen har varit tidigare? Det är något som inte framkommer i inlägget som läraren skriver. Det är självklart att lektionerna SKA börja på utsatt tid. Eleverna SKA lämna in sina uppgifter i tid. Men som, Eva-Lotta Hultén, skriver i sitt inlägg så är det vägen dit vi behöver prata om.Hur gör vi då? Hur ska vi förhålla oss till detta? Vems ansvar är det att eleverna kommer i tid till lektionerna? Vems ansvar är det att eleverna lämnar in sina uppgifter i tid? Vems ansvar är det att se till att eleverna lär sig det de ska lära sig? Vems ansvar är det att se till att eleverna inte leker med sina mobiltelefoner under lektionstid? Vem… Många vem kan det bli. Ansvaret skjuts ständigt över på någon annan. Det är alltid någon annans fel/ansvar…

IMG_3598

Elever som blir engagerade i sina uppgifter kommer att inse att det är kul att gå i skolan. Hur gör du som lärare för att engagera dina elever?

Vad är det eleverna behöver få med sig från skolan? Vilka förmågor är viktiga för att klara sig i framtiden?  Vilka slags elever är det vi vill skapa? Vill vi ha elever medmänniskor som är tysta, som accepterar allt som sägs, som lyder? Eller vill vi ha elever som reflekterar, argumenterar, är källkritiska, som står upp för människans lika värde? Många anser att skolan var bättre förr men med ett sådant uttalande så inser man inte att samhället och världen runt omkring oss har förändrats. Vi lever i en samtid som är föränderlig och där förändringen går snabbare än någonsin.

Det jag vill komma fram till är att hos VEM ligger ansvaret? Vem har ansvaret för att eleverna ska lära sig det läroplanen säger? Vem har ansvaret i att se till att lärarna har rätt utbildning? Vem har ansvaret för att eleverna får det stöd de behöver? Vem har ansvaret för att eleverna får kläder på kroppen och mat i magen?

Föräldrar, lärare, elever, rektorer, politiker, förståsigpåare…
VEM vågar ta ansvar?

Jag är beredd att ta mitt ansvar som lärare.
Är du beredd att ta ditt?
Gör vi det tillsammans eller tänker du bara på dig själv?


Varför ska skolan kosta pengar eller ska skolan gå med vinst?

En fråga som fortfarande är rätt het och där det rent ideologiskt skiljer sig en del mellan de politiska partierna är vinster i välfärden. Regeringen och Vänsterpartiet gjorde i oktober 2014 en överenskommelse kring vinster i välfärden där man tillsätter en utredning i hur detta ska kunna ske samt att det ska utmynna i en proposition. De vill även ge kommunerna ett större inflytande i etableringen av friskolor.

På tidningen Arbetets sajt kan vi läsa:

Arbetet har gjort en unik sammanställning av resultaten i de 24 största bolagen på Stockholmsbörsen. Den visar att de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – förra året gjorde en sammanlagd vinst på dryga 81 miljarder kronor. (Arbetet.se 150227)

Om man jämför detta med de 88 miljarder som grundskolan, enligt SKL,  kostade under 2013 så börjar i alla fall jag fundera kring skolan och ekonomin. Det hade varit spännande om våra huvudmän i skolan hade satsat pengar i bankverksamheten då 70%, enligt tidningen Grus och Guld, av den samlade vinsten gick tillbaks till aktieägarna. Det hade varit bra pengar att satsa på skolan. En kan undra när bankerna som fick stora statsstöd under bankkrisen kommer att betala tillbaka till staten… Eller det kanske redan är gjort? Ingela Netz myntade en viktig fråga på Facebook:

Varför ska skolan kosta pengar?

Det är viktigt att vi diskuterar varför skolan ska få kosta pengar. Vi behöver även diskutera vad det är i skolan som får kosta pengar. Hur ser vi till att få ut största möjliga effekt av de skattepengar vi pumpar in i skolan? Var i skolan ger pengarna mest utdelning? Var i skolsystemet ska pengarna finnas för att investeringen verkligen ska betala sig? Här tror jag att de flesta vet var… och det är bland de yngre barnen. Man behöver satsa på förskolan och framförallt i åk F-3 i skolan. Här kan vi fånga upp många elever som är i behov av särskilt stöd och som kan bli de som kommer att kosta samhället stora pengar när de blir vuxna.

IMG_2256Jag funderar även kring en fråga i hur skolan ska styras. Ska vi styra en skola som ett företag där målet är att skolan ska gå med vinst? Vad menar vi egentligen med vinst? Är det ren ekonomisk vinst eller handlar det om måluppfyllelsen i åk 3, åk 6 och framförallt åk 9? Är målet för skolverksamheten att generera ett visst antal kronor varje år i vinst eller är målet att varje elev ska gå ut skolan med godkända betyg och att bli en demokratisk medmänniska? Vem är det som ska vara skolans huvudman? Är det de kommunala och de fristående huvudmännen som i dag eller är det staten som åter ska ta ansvar för huvudmannaskapet? Vems är ansvaret för finansieringen av skolan och vem ser till att pengarna används på rätt sätt? Hur styr vi tilldelningen av de offentliga medlen till skolan?

Vi har ett skolsystem idag som tillåter stora utbildningskoncerner att plocka ut mångmiljonbelopp ur skolan. En del av dessa vinstpengar hamnar i olika skatteparadis och en del av pengarna hamnar i ägarnas egna fickor. Att en ägare som driver en skola ska få ta ut vinst för den risk man själv utsätter sig för är ganska självklar. Ett gäng lärare som startar en friskola och satsar egna medel och egen tid i utvecklingen av skolan ska få återbäring på detta. Likaväl som lärare och rektorer som arbetar hårt med att utveckla sina skolor ska få en god löneutveckling för det arbete de gör. En intressant fråga kring just huvudmannaskapet, som jag ser det, är de som anser att staten bara ska ta över huvudmannaskapet från kommunerna och inte friskolorna… Det tycker jag är lite märkligt…

skolansstyrning

Komplexiteten kring styrningen av skolan.

Författaren av boken ”Ledarskap inom human service-organisationer” Ingela Thylefors (2007) beskriver att skolan har tre olika styrsystem och tre olika kulturer inom skolan. Styrsystemen är: det ekonomiska, det juridiska och det ideologiska samt tre kulturer inom politiskt styrda organisationer; den politiska, den administrativa och den professionella. Det intressanta i detta är hur detta påverkar skolan och just vad som får kosta pengar i skolan. Hur förhåller man sig till detta om man arbetar i skolan? Behöver lärarna ens fundera på detta? Hur påverkar det rektors arbete? I en organisation där vi arbetar med välfärdsproduktion; att utbilda människor till att verka i samhället, så kommer detta att kosta pengar. Inom just skolan så, anser jag, att den ideologiska styrningen är stor. Det tycker jag mig se i hur skolpolitiken har styrts under de senaste åren och hur den är på väg att förändras i och med regeringsskiftet. Hur ser politiken på lärarna och lärandet? Vad är det som är viktigt? Betygen eller det verkliga lärandet? Eller är det någon motsättning i detta?

Hur påverkar våra olika kulturer och styrsystem skolan? Vi har ett ekonomiskt krav på oss som skola där våra demokratiskt valda politiker tilldelar skolan en viss pott med pengar. Denna pott tilldelas utifrån det skatteunderlag som kommunen erhåller från sina medborgare men det sker även utifrån den styrande maktens politiska ideologi. Här blir det då ibland bekymmer hur pengarna ska fördelas. Vi kan se hur det blev i riksdagen och i Sundbyberg. Vi har en röd-grön minoritetsregering som idag styrs av en Alliansbudget då SD valde att rösta med Alliansen. I Sundbyberg kan vi även se skolan drabbas av detta då en av skolorna inte får sin ombyggnad. I den juridiska delen har vi i skolan att följa skollagen. I den finns ett antal krav på rektor, på läraren och på skolan. I vissa av dessa delar ställs den kommunala ekonomin mot vad skollagen säger. Vilket är viktigast då? Är det att skolans budget hålls eller är det att uppfylla lagens krav? Här sitter framförallt rektor i en rävsax mellan den statliga styrningen och den kommunala styrningen.

Vem är det som egentligen styr skolan? Den politiska, den administrativa eller den professionella kulturen? Sker det något samarbete mellan de olika kulturerna? Eller är det revirstrider om vem det är som styr skolan? Lyssnar dessa tre kulturer på varandra?

sedlar

Bilder på sedlar från http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Pressrum/Bildbank/Sedlar/

Finansieringen av skolan sker med skattemedel. Vi behöver har respekt för att det är skattebetalarnas pengar vi använder oss av i skolan. Vi kan inte använda pengarna hur som helst. Vi som arbetar i skolan, framförallt i de kommunala skolorna, behöver även förstå att vi arbetar i en politiskt styrd organisation och inte i ett företag. Våra intäkter till skolan är de elever som kommer till oss. I och med friskolereformen så är det inte längre lika självklart i skolan att vi får elever till oss. Utan vi behöver marknadsföra oss på olika sätt. Detta ser vi framförallt många gymnasieskolor göra. Här kan man då fundera; ska skattemedel gå till marknadsföring? Friskolorna är i klart större behov av att det kommer elever till deras skolor då de många gånger har ägardirektiv som säger att de ska göra vinst. De är ekonomiskt känsligare för förändringar i elevströmningen än vad en kommunal skola är. I en kommunal skola finns en inbyggd tröghet i just ekonomin. Vilket gör att skolan kan ibland tillåtas att gå med ”förlust”. Men vi kommer ändå till frågan; ska skolan använda skattemedel till marknadsföring? Är det så vi använder våra skattemedel på bästa sätt? Detta gäller friskolor som kommunala skolor.

Så vad får skolan kosta? Vad är det i skolans om får kosta pengar? Är vi, skattebetalarna, beredda att betala vad skolan kostar? Är skolan till för alla? Vill vi ha en skola för alla? Ska alla elever få samma möjligheter att nå så långt de kan? Hur ser vi till att rekrytera nya lärare och skolledare till skolan men framförallt; hur behåller vi skickliga lärare och skolledare i skolan? Vad är vi beredda att betala?

Hur tänker du?


%d bloggare gillar detta: