En blick in i mitt klassrum

Denna text publicerades först i tidningen Din karriär - Förskollärare & Lärare som ges ut av Trapets Media den 15 december 2016.

I min tvåa går 24 elever. Det är en varierad klass, som det brukar vara. Någon har ADHD. Någon med autism. Ett par elever som inte har någon diagnos (vilket inte alltid behövs) men som kanske skulle få en om de undersöktes. Vem vet? Så har vi ett gäng så kallade normala elever men de har ju också bekymmer av olika grad. För vem är egentligen normal?

En av de bästa stunderna under hela veckan är när jag arbetar med mina läsgrupper. Jag och några få elever läser och samtalar tillsammans. Jag hinner möta var och en och alla blir lyssnade på. Som Cesar, som har haft det riktigt tufft att komma igång med sin läsning. Han har tyckt att allt som har med böcker att göra är tråkigt och jobbigt. Senast vi satt tillsammans i läsgruppen och ville Cesar bara läsa den sida som hade absolut minst text, eftersom halva sidan täcktes av en bild på. Jag kommenterade inte det utan lät hans kompis Anton börja. Sedan fick Cesar fortsätta med sin lilla textsnutt. När hela gruppen hade läst fanns det en sida kvar innan boken var slut. Då överraskar Cesar! Plötsligt säger han att han ska läsa resten av texten. Det var lite kämpigt men med stöttning och uppmuntran gick det bra. De andra eleverna lyssnade när Cesar långsamt tog sig igenom meningarna och ingen kommenterade att det gick sakta. I lugn och ro fick han läsa klart den text han bestämt sig för att klara.

Det var en stor händelse. Bara att de andra eleverna visade så fin hänsyn gjorde att det nästan kom en liten tår i mitt läraröga.

När lektionen var slut mejlade jag och Cesar till hans föräldrar och berättad vad som hade hänt.

Sedan gick vi på rast, en rörd lärare och en stolt elev.

Då och då dyker sådana här tillfällen upp, en elev som haft det svårt och jobbigt och som plötsligt lyckas. Det är alltid lika fantastiskt att vara med om. Jag minns Amir som för några år sedan kom på att de där krumelurerna som står i böckerna faktiskt betyder något. Vilken lycka! Amir sken som en sol under resten av dagen.

Ibland kan det kan dröja flera år innan resultatet av elevernas kamp med siffror och bokstäver visar sig. Först när de lämnat mitt klassrum och lågstadiet visar sig framgångarna. Det kan hända att jag springer ihop med en högstadieelev i en korridor eller på väg till matsalen som kommer fram och säger ”Jag saknar dina lektioner” eller ”Hur orkade du med mig?”. ”Jag saknar dina lektioner” eller ”Hur orkade du med mig?” eller så får jag en stor varm kram. När det här händer så vet jag att allt mitt slit har lönat sig. Det där då jag hämtar in betalningen för det jag har lagt in av tålamod, ork och engagemang.