Lär känna dina elever och du kommer att lyckas

Inlägget publicerades första gången på skolbloggen
www.skola365.com den 1 februari 2016
där en ny lärare publicerar en text varje dag.

Relationer med eleverna är det viktigaste som finns för att kunna skapa förtroende. Att arbeta som lärare innebär att du behöver skapa en relation till varje enskild elev. Du behöver lära dig namnet på varje enskild elev. Att kunna elevens namn är att visa respekt för individen. Genom detta så skapar du även en relation till eleven. Du har alltid en professionell relation till eleven i alla sammanhang. Oavsett vad som än händer är Din relation till eleven alltid på en professionell nivå.

När jag träffar en elevgrupp för första gången ser jag till att lära mig namnen på eleverna inom två dagar. Egentligen är målet att kunna deras namn efter första dagen men två dagar är rimligt. En del säger att de ”inte kan lära sig namn”. Struntprat säger jag. Det handlar om Din inställning till att skapa relationer till eleverna. Jag vet att en del har svårare än andra att lära sig namnen men det är ett måste. Du ska lära dig namnen på eleverna. Punkt. Varför? Respekt och relationsskapande. Samt så ska du ju faktiskt bedöma elevernas kunskaper eller till och med sätta ett betyg. Rättssäkert.

IMG_3363
Vi har elevens framtid i våra händer.

Ett led för mig när jag lär mig elevernas namn är att första lektionen jag träffar dem så handhälsar jag på varje enskild elev. Jag nämner eleven vid namn. Varje dag. Varje vecka. Det är ett sätt att kunna se och möta varje elev. Minst en gång varje dag. Det har funnits tillfällen när jag har funderat över om jag såg eller ens pratade med Lisa under dagen. När detta inträffar så skäms jag. Mycket.

Du kommer att behöva skapa dig ett relationskapital med dina elever. Det finns tillfällen då du behöver tillrättavisa dina elever och då måste du ha ett positivt relationskapital. Det pratas mycket om att eleverna har en dålig uppfostran hemifrån. Jag själv har sagt så om elever. Att föräldrarna inte har uppfostrat sina barn. När jag läste Jessica Jensens inlägg på sin blogg Vilse i klassen så började jag fundera några varv till. Hur ska föräldrarna kunna uppfostra sina barn i skolmiljön. Självklart gör de allt de kan för att deras barn ska få en god uppfostran. Det är här det skär sig ibland mellan skolan och föräldrarna. ”Men så här är de ju inte hemma. Det här känner vi inte igen.”

Uppfostran av förmågor i skolmiljön sker förstås bäst i skolan. En förälder är oftast någon helt annanstans när just denna uppfostran i skolan behöver äga rum. I hemmet finns inte heller samma gruppdynamik. En tillrättavisning framför lillebror kräver ingen vedergällning eller uppstudsig kommentar till föräldrarna för att inte förlora ansiktet. Man behöver inte heller imponera på lillasyster med sitt beteende. (Jessica Jensen, 160102)

När eleverna kommer till skolan får de en annan roll än vad de har hemma. De hamnar tillsammans med 19 andra elever och förväntas kunna hantera den situationen. Om man som elev då blir tillrättavisad inför sina kamrater så har de så mycket mer att förlora. Att tappa ansiktet inför sina kamrater är inget roligt. För någon. Det är viktigt att du som lärare tänker till på hur du gör när du ska tillrättavisa en elev. Det är inte alltid lätt. Speciellt inte med tuffa elevgrupper och när du själv är sliten.

 Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek. (Eva-Lotta Hultén, DN, 151219)

När jag har skapat relationer till mina elever kan jag och mina elever nå långt tillsammans. Det handlar om att kunna känna av elevernas dagsform. Jag hade bekymmer med Pelle vissa dagar och när det väl kom till kritan visade det sig att när han var helt upp och ner så hade det varit bråk hemma. Jag och Pelle kom överens om att när han kom på morgonen och hälsade på mig när vi gick in i klassrummet så kunde han säga ”det var ingen bra morgon” och då visste vi båda hur vi skulle göra. När vi väl kom igång och arbetade så kunde Pelle gå ut i korridoren och sätta sig och arbeta. Eller så väntade han där ute tills han kände att han kunde komma in i klassrummet. Efter vår överenskommelse gick det mycket bättre. Det handlar om relationen med eleven.

Det är mitt ansvar som lärare att skapa relationen till eleven.